ÅSIKT

Morden berör oss alla

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Niklas Orrenius: Sluta dela in Malmöbor i ”invandrare” och ”svenskar”

De båda killarna i 25-årsåldern frös till is när de såg mig. Sen gick de snabbt över till andra sidan gatan.

Det var en sen kväll i Malmö hösten 2010 och jag tog en promenad. Kom ut på Drottninggatan från Rörsjöparkens buskar med min vanliga, lite otåligt ryckiga gångstil.

Det var där de unga männen såg mig. De såg ut att ha sitt ursprung i Mellanöstern, som många Malmöbor.

Och de blev livrädda.

En serieskytt gick lös i stan. Någon vecka tidigare hade Malmöpolisen presenterat sin teori: serieskytten var ute efter folk med mörkt hår och mörkt skinn.

När killarna flydde insåg jag hur mycket min stad hade förändrats. Polisens teori hade delat upp oss Malmöbor. En del av oss var måltavlor. Andra var såna som jag. Personer som - särskilt om de med ryckig gång dök upp ur en mörk park - skulle kunna vara mördaren.

Rakel Chukri, Sydsvenskans kulturchef, skrev:

”Jag kommer för alltid att minnas hösten 2010 som en tid då stadens invånare rasifierades, hur jag blev smärtsamt medveten om mitt bruna hår. Min kusin vågade inte gå ut på kvällarna. Han drog för gardinerna så att serieskytten inte skulle se en svartskalle i fönstret.”

Nu smäller skotten i Malmö igen. Jag ser det senaste mordoffrets namn och inser att jag känner hans släkting. Malmö är inte så stort. Morden berör oss alla. På nätet läser jag att Malmö är ”en jävla blattestad”. Att man inte ska vara ”så förbannat politiskt korrekt”. Att ”någon borde tala ur skägget”. Att tala ur skägget är enligt dessa röster att säga: våldet i Malmö är invandrarnas fel. Om invandrarna försvann, skulle Malmö bli fint och trevligt.

Vid andra världskrigets slut tog Malmö emot tusentals koncentrationslägerfångar (Magnus Gerttens film ”Hoppets hamn” finns att se på SVT Play). Två år senare skrek Kockums verkstäder efter arbetskraft. Ett 100-tal italienare lockades till Malmö. De följdes av portugiser, finnar, jugoslaver, turkar, greker, chilenare, bosnier. Under 2000-talet har många krigsplågade irakier och somalier hittat till Malmö, på jakt efter ett bättre liv.

Malmö är en invandrarstad. 30 procent av invånarna är födda i utlandet. Ytterligare 10 procent är som Zlatan Ibrahimovic: födda i Sverige av utlandsfödda föräldrar.

Kulturkrockar uppstår. Vissa sedvänjor kolliderar med idén om ett jämställt, modernt samhälle. Jag har själv skrivit mycket om barn som gifts bort mot sin vilja för att de inte vågar trotsa sina föräldrar. Malmö brottas med segregation, barnfattigdom och arbetslöshet. Att sopa problemen under mattan är att svika de drabbade.

Men frågan är på vilket sätt man diskuterar Malmös problem.

När jag skriver detta har jag just lämnat mina barn på dagis och skola, till kompisar med namn som Haroon, Hannes, Noor, Isabella, Iya, Emilio, Nova, Ebony, Christian, Awo och Haji. Det knastrade av is på skolgården och barnen var inbyltade i mössor och tjocka jackor. I någras ryggsäckar skvalpade varm choklad eller saft, de skulle på klassutflykt till Bulltofta.

Jag tittade på dessa små Malmöbor, på föräldrarna som pussade dem hejdå. Funderade på dem som kallar Malmö en blattestad, en förlorad gangsterstad. Vilka av mina barns kompisar vill de gallra bort? Vilka är icke önskvärda?

Försök att sortera människor efter ursprung slutar sällan väl.

Den misstänkte serieskytten är gripen, han sitter häktad. Vi har kunnat återgå till att först och främst vara Malmöbor. Inte ”mörkare Malmöbor” och ”ljusare Malmöbor”. Inte ”invandrare” och ”svenskar”.

Dela inte upp oss igen.

Niklas Orrenius

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle