ÅSIKT

De tog vår son

DEBATT

Elisabeth Persson: Hjälp barnen som mår dåligt – inte de välmående

Varken jag eller min sambo har någonsin haft alkohol- eller drogproblem. Varken druckit eller knarkat. Vi var inte psykiskt sjuka eller hade gjort illa vår son. Ändå familjehemsplacerade socialen vår älskade lille son!

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Alla som beskrivit vår son drar samma slutsats som vi: han är pigg, glad, nyfiken, aktiv, välutvecklad. De som beskrivit vår son är: barnavårdscentralen, socialen och utredningshemmet – som vi trodde var ett avlastningshem. Först när vi varit där i över en vecka fick vi veta att det var en utredning. Vi fick inte veta varför, för det skulle ”förstöra utredningen”. När vår älskade lille son placerades blev aldrig vår släkt tillfrågad. Han placerades, 10 månader gammal, hos helt främmande människor som han aldrig träffat innan. Ska det vara till ”barnets bästa”?

Vi fick slåss för att få träffa vår son tre gånger i veckan. Vår handläggare på socialen ville hela tiden dra ner på umgänget utan att kunna förklara varför.

Vi har inte skrivit under ett enda papper. Vi har inte ens godkänt placeringen, fick aldrig se något papper då han skulle placeras.

Vi godkände inte vårdplanen som inte beskrev vad vi skulle göra för att få hem vår älskade son igen! Vi godkände inte umgängesplaneringen, som gjordes utan vår vetskap. Socialen hade enbart kontaktat familjehemmet och gjort den tillsammans med dem.

Vi anklagades för att ha ”omsorgsbrister”, vilket många föräldrar får höra. Men vilka bristerna var kunde socialen inte svara på. Vi bandade de sista mötena vi hade med socialen.

Vi hade helt tappat förtroendet för dem och ville dokumentera allt som sades. Handläggaren bytte ämne hela tiden under alla möten, ingen ”röd tråd” överhuvudtaget. Allt var mycket virrigt. Vi fick inte ta del av utredningen förrän vår son placerades. Då hittade vi fel och lögner om oss.

Vi fick inte byta handläggare, socialchefen sade nej, men förklarade inte varför.

Vi fick inte heller skriva under något papper då vi äntligen skulle få hem vår son.

Vi fick hem honom eftersom Länsrätten poängterade att det var en frivillig placearing. Socialen hotade oss trots detta med tvångsvård. Länsstyrelsen kopplades då in och de tyckte att vi skulle få hem vår son. Fortfarande vet vi inte varför han placerades hos familjehemmet.

Visst finns det fall då allt gått rätt till. Till exempel missbrukande föräldrar som försummar sina barn och som socialen placerar i familjehem där de får kärlek och omsorg.

Placerade barn, vars föräldrar absolut inte kan ta hand om dem, borde få stanna kvar i familjehemmet och adopteras. Det behövs en ny lag där det tydligt framgår vad socialen skall göra i olika sammanhang. Även utredningarna som görs måste bli mycket mer kvalitativa än nu. Personalen måste få bättre utbildning i att bemöta både föräldrar och barn. Vi fick träffa 16 olika utredare på sju veckor och alla bedömde oss efter sporadiska, korta träffar.

När vi äntligen fick hem vår son startade socialen en ny barnskyddsutredning, baserad på det som utredningshemmet kom fram till och som vi klagat på. Vi kände oss mycket kränkta över detta. Vi flyttade så vi kom närmare vår lille sons morföräldrar, farmor och farbror. Socialchefen skickade då brev till vår nya kommun, de ville ha ett hembesök för att kolla hur vi skötte vår son. Socialen i vår nya kommun kom på oanmält besök och kunde bara konstatera att allt var bra.

Efter det skickade socialchefen ett brev till oss där det stod att socialen avslutat den nya utredningen utan åtgärd och att vårt fall avskrevs. Äntligen, efter flera månaders terror.

Vi måste få stopp på detta maktmissbruk som socialen bedriver runt om i landet. När man själv varit med om maktmissbruket, har man mycket klart för sig att något är galet. Det är ju barnen som mår dåligt som behöver hjälp, inte friska och välmående barn.

Dagens debattörer

Elisabeth Persson

33 år, Gällivare

Per-Ola Wikström

40 år, Gällivare