ÅSIKT

Löfven – stå upp för det arbetande folket

Stig-Björn Ljunggren: Det är dags att sluta fika och betala tillbaka till väljarna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: TT, GETTY
Stefan Löfven och de andra partiledarna fikar i stället för att bilda regering. Kanske är det dags för partierna att visa lite tacksamhet till beställarna – alltså väljarna, skriver Stig-Björn Ljunggren.

DEBATT. Partierna startades en gång i tiden därför att människor ville engagera sig i samhällsstyret.

Det var så lyckosamt att en förkrossande majoritet av svenska folket än i dag röstar (nästan 90 procent), och av ren tacksamhet tagit över finansieringen av partiernas verksamhet så att de själva ska slippa det besväret.

Detta belönar nu partierna genom att de fikar i stället för att bilda regering. Kanske är det dags för partierna att visa lite tacksamhet till beställarna?

Låt Socialdemokraterna börja. De kallades länge för ”arbetarpartiet” av det enkla skälet att de organiserade folk som arbetade. Det är där de borde börja, och åter bli en arbetarrörelse.

Men alla inom socialdemokratin tänker inte så. Några tror att lösningen är att göra partiet mer mångfacetterat. Genom att öppna upp partiet vill de åstadkomma en mångfald av socialdemokratiska kloner, en uppsplittring i olika fraktioner som sedan, om galoscherna passar, kan uppträda som enhetsfront i valrörelser. Men som däremellan lever olika liv.

En slags multisocialdemokrati som tillåter partier i partiet. Något med feministisk inriktning. Studentfraktionen. Storstadssossarna. Skogslänssossar. SSU-Skåne. Socialdemokrater mot EU.

En annan variant är att försöka övertyga folk om att vi har ett gemensamt öde att ta itu med. Vi har fiender bland oss. Få människor att överge sitt egoistiska självförverkligande och i stället viga sitt liv åt något större än dem själva och känna kamratskapen och glädjen i att tillhöra en rörelse som har uträttat och kommer att uträtta stordåd. Som Olof Palme och Alva Myrdal. Eller Nelson Mandela och kanske Che Guevara.

Sådana som gjorde skillnad. Rösträttsstriden. Kampen mot atomvapnet. Kampen för jämställdhet. Ett projekt som får folk att lägga smartphonen åt sidan en stund, eller åtminstone ta en selfie tillsammans med kamraterna från dörrknackningen i förorten.

Det gäller att politisera och polarisera de frågor som kan gynna de egna syftena. Utmåla kapitalisterna som smygrasistiska skurkar; vinna den virala kampen i sociala medier; skjuta liv i traditionella höger- och vänsterkonflikter; ge syre till människors vrede.

Detta är vad populisterna lyckats med. Om Sverigedemokraterna kan växa på islamofobi och främlingsfientlighet; om Trump kan ta Vita huset på hotet från utlandet; om Putin, Orban och hela det gänget kan vinna med hjälp av myter, så varför inte också socialdemokratin?

Detta är den vänsterpopulistiska modellen. För egen del skulle jag helst se att arbetarrörelsen återvänder till det centrala svänghjulet. Att stå för det arbetande folkets intressen. Det är den länk med vilken hela kedjan kan dras upp.

Någon, det kan ha varit Jimmie Åkesson, har på ett lysande sätt formulerat det så här: Det är skillnad mellan de som bygger bilar och de som bränner bilar.

Socialdemokraterna gjorde i valrörelsen en tydlig markering genom att i sitt valprogram kräva att ”alla som kan ska jobba”. Det är en viss nyansskillnad från förra valrörelsen, 2014, då var budskapet var det mesigare att alla som ”vill” ska jobba.

Det är också intressant att en av arbetarrörelsens tankesmedjor, Katalys, på ett förtjänstfullt sätt hjälpt till att återupptäcka arbetarklassen.

Däremot är de inte så intresserade av arbetarklassens bärande betydelse för välfärden, utan mer som en mjölkkossa för att ge mer resurser till offentlig sektor.

Det är en arbetarklass som levererar stålar till systemet, inte som några som skapar ett annat samhälle – med arbete åt alla och en lön som går att leva på.

Det är för övrigt kännetecknande för de flesta vänsterrörelser. De har släppt frågan om socialism för ett annat samhälle, utan gör ungefär som Vänsterpartiet, försöker hitta nya sätt att mjölka det kapitalistiska systemet på fördelningsbara godbitar.

Kopplingen mellan insats och förtjänst blir därmed ointressant, den får högern ta hand om. Skillnaderna i löner kritiseras därför att det är omoraliskt att några har det bra när andra har det sämre. Lösningen är inte att höja de sämst ställda utan sätta hämsko på de välbeställda.

Vänstern har ersatt Marx med Jesus.

Därmed missas också möjligheten att vara den som driver att folk ska få betalt efter sina insatser. Det är dumt.


Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och S-debattör


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.