ÅSIKT

Snipp snapp snut så var kungasagan slut

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: För vissa kommer Svensk Damtidning alltid vara intressantare än grundlagen

Foto: Berättelsen om den svenska monarkin går mot ett lyckligt slut, tror debattören.

Efteråt var det svårt att avgöra exakt vilken tuva det var som fick sjuglasvagnen att välta.

Kanske var det helt enkelt den stora tröttheten efter bröllopsspektaklet 2010. Eller också var det Silviagate. Efter en hovsam tv-intervju där reportern ställt en inlindad fråga kring den svenska nyfattigdomen hade någon glömt att befria drottningen från mikrofonen. Förvånade undersåtar kunde därför i nyhetssändning efter nyhetssändning höra hennes synnerligen sura majestät anförtro sin presschef att de arbetslösa väl fick äta falukorv om de nu inte hade råd med entrecôte.

Men de flesta bedömare lutar ändå åt att det var Miljöpartiets smått sensationella valframgångar som fick kronan på Carl Gustafs hjässa att till sist bli så lätt att den blåste bort.

Under tryck från sina koalitionspartier utlyste statsminister Sahlin plötsligt en folkomröstning om det svenska statsskicket, i förhoppning om att frågan då skulle desarmeras.

I gammal god socialdemokratisk tradition försökte hon lansera en linje 2 – kungahuset skulle avvecklas med förnuft under en tjugofemårsperiod, den ena kungligheten efter den andra, till dess att bara Victoria och Daniel fortfarande var i drift, varefter de kunde bytas ut mot alternativa kändisar.

De övriga partierna var skeptiska. Det blev i stället ett enkelt för eller emot-val, ja eller nej till monarkin. Till allmän förvåning vann nej-sidan, dessutom med övertygande siffror. Hovmarskalken förklarade resultatet med att de kungavänliga inte nått ut med sitt budskap i medierna. Andra analytiker menade att det förhöll sig precis tvärtom. Budskapet hade nått ut, därav nederlaget.

Vad skulle nu ske? Eftersom den svenska monarkin så länge framstått som en lika orubblig institution som schlagerfestivalen hade ingen egentligen seriöst försökt föreställa sig hur republiken Sverige skulle se ut.

Men nu var det plötsligt skarpt läge. Ett antal utredningar tillsattes för att reda ut de praktiska och konstitutionella frågorna. Vad ska vi göra med slotten, hovet, konstskatterna, det bernadotteska­arkivet? Vem ska överta kungens roll som statschef? Behöver vi ens någon statschef? Om det bara handlar om att färgsätta ett grått offentligt liv kan väl monarken ersättas med en papegoja, sas det.

Debatten var intensiv och stundtals smått bisarr. Författaren Göran Hägg tog upp sin gamla idé om ett återinfört valkungadöme, men backade när en opinionsundersökning visade att Jan Guillou i så fall hade goda chanser att bli krönt.

Den vanligaste åsikten var att Sverige inte behövde någon ­president eftersom statsministern och hennes spinndoktorer redan skötte allt, och resten kunde talmännen ta hand om.

Kloka statsvetare påpekade då att just detta, att statsministern i Sverige successivt blivit allt mäktigare, allt mer lik en maktutövande president av fransk eller a­merikansk modell, i sig var det bästa argumentet för en balanserande maktinstans, exempelvis en folkvald president med i huvudsak, men inte enbart, representativa uppgifter. Presidenten borde ges en begränsad men reell politisk roll, ungefär som i Tyskland, hävdade många debattörer. Man skulle exempelvis kunna tänka sig att han eller hon gavs mandat att återremittera beslut till riksdagen eller på annat sätt gavs en kontrollerande och bromsande roll i det politiska systemet.

En ny grundlag, med ett presidentämbete byggt på de nyss nämnda principerna, klubbades igenom av två riksdagar. För att understryka presidentens roll som stabiliserande kraft bestämdes mandatperioden till åtta år.

Alla svenska medborgare gavs rätt att kandidera, men i praktiken insåg man att det skulle bli partierna som de facto skulle fungera som nomineringsinstanser. Partiföreträdarna insåg dock att det måste vaska fram kandidater som lämnat de dagspolitiska striderna bakom sig och var så brett respekterade att de kunde fungera samlande snarare än splittrande.

I det första valet ställdes Margot Wallström mot Mats Svegfors. Hon vann en övertygande seger. Hennes första åtgärd sedan hon installerat sig i Stockholms slott var att bjuda in ex-kronprinsessan Victoria till en informell lunch. Det var en gest som uppskattades av de ganska stora grupper för vilka Svensk Damtidning även fortsättningsvis var intressantare än grundlagen.

Margot Wallström förstod att om hon skulle säkra ett fortsatt folkligt stöd för republiken var det väsentligt att monarkin monterades ner på ett lugnt och värdigt sätt.

Kungafamiljen anpassade sig lyckligtvis överraskande snabbt till sin nya situation. Victoria Bernadotte fick utlopp för sitt samhällsengagemang som arbetande styrelseordförande för Röda Korset, Ikea rekryterade Carl Philip som designer, Madeleine öppnade modebutik i New York tillsammans med väninnan Sofi Fahrman.

Och kungen? Som ex-kung ägnade han sig mest åt att köra båt, laga potatisgratäng, smutta på whisky, jaga och umgås med direktörer. Precis som förut, med andra ord.

Ja, det mesta förblev sig faktiskt märkvärdigt likt i republiken ­Sverige – fast mindre förljuget, mindre förnedrande och mindre fånigt än på Carl XVI Gustafs tid.

Per Svensson

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle