ÅSIKT

Så ska vänstern trycka tillbaka högerkrafterna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Jag har försvarat Sovjetunionen och hyllat Stalin. Nu vill jag göra upp med mitt förflutna för att skapa en demokratisk vänster

Jag är en gammal kommunist som var med ”när det begav sig”. Jag har försvarat Sovjetunionen och hyllat Stalin. Kämpat för väpnad revolution och enpartisystem. Idag vill jag göra upp med mitt förflutna och uppmanar alla gamla kommunister att konfrontera den svenska kommunismens historia och sitt eget engagemang. Detta är nödvändigt om vi vill trycka tillbaka högerkrafterna och skapa en vital och demokratisk vänster. Men låt mig börja från början.

Jag är uppväxt i ett socialdemokratiskt hem. Pappa var statarbarn och aktiv inom både SAP och ABF. Jag kunde gått med i SSU som ung men valde Kommunistisk ungdom (KU) som var VPK:s ungdomsförbund.

Jag ville ha rättvisa och socialism, fred på jorden och frihet åt alla förtryckta folk. Pappa var nöjd. Lars Werner var en bra karl och dessutom byggnadsarbetare. Werner skulle aldrig fälla en regering under Olof Palme.

Hur vi ungkommunister bäst kämpade för fred, rättvisa och socialism, lärde jag mig under KU:s grundkurs Med Marx i tiden. ”Titta på Sovjet”, sa cirkelledaren Helene, ”där har arbetarna makten och

landet är den viktigaste garanten för fred och avspänning”. Jag förstod att försvaret av Sovjetunionen och andra socialistiska länder var A och O för oss unga kommunister. Dessa länder hade kommit längre i den historiska utvecklingen mot kommunismen, det klasslösa samhället, än länder som Sverige.

Faktum var att inget socialistiskt land var för litet eller förtryckte sin befolkning så hårt att det inte var värt att försvaras. Till och med Etiopien som styrdes av en sovjetstödd militärjunta ansåg vi vara på rätt väg. Några av mina partikamrater var Lars Ohly, Jonas Sjöstedt, Maj Wechselmann, Ylva Johansson, Torbjörn Tännsjö och Åsa Linderborg.

När jag var sjutton tog jag farväl av KU och gick med i KPS, en liten stalinistisk sekt med medlemmar från SKP och KPML(r). Min pappa blev förtvivlad. Hade jag inte hört talas om massmorden under stalintiden? Om Gulag? Hade jag inte läst Solzjenitsyn? Och hur kunde vi se Palme som en förrädare när han hatades av de borgerliga?

När jag nu ser tillbaka på mitt och andra gamla kommunisters engagemang, kan jag bara konstatera att vi bär på ett tung ok. Har någon politisk kraft i Sverige i modern tid, haft lika fel som den

marxist–leninistiska rörelsen? Lika starkt och envetet försvarat några av världens brutalaste diktaturer? Rannsakat sitt eget politiska förflutna så grunt? Har någon gång så många glömt och förträngt lika

mycket?

Att konfrontera sin historia kan vara smärtsamt. Den 24 augusti skrev jag en debattartikel i Aftonbladet där jag menade att Jonas Sjöstedt var omöjlig som partiledare för V med tanke på hans förflutna. Detta gjorde honom så rasande att han i sitt svar anklagade mig för personangrepp.

Lika reflexmässigt som Sjöstedts försvar är, lika säkert är det att jag nu kommer att anklagas för att gå högerns ärenden. Jag kommer att kallas ”nyttig idiot” precis som förre riksdagsledamoten för VPK, Margó Ingvardsson, råkade ut för i Flamman efter en artikel i DN där hon kritiserade V:s ofullständiga uppgörelse med kommunismen.

Att som gammal kommunist göra upp med sitt förflutna är inte ett förräderi. Tvärtom. Historien om stödet till kommunistdiktaturer måste berättas öppet för att vi skall kunna bygga en stark och demokratisk vänsterrörelse som vilar på arbetarrörelsens grundläggande värderingar. Detta är extra viktigt i en tid då den socialdemokratiska eliten har blivit en samhällselit som inte har ork eller vilja att skapa en bred folklig mobilisering.

Vi lär våra barn att stå för det de har gjort. Samma princip bör gälla oss gamla kommunister. Eller vad säger Jan Myrdal som hyllade Mao och Pol Pot? Maj Wechselmann som förvarade Sovjet? Henry Ascher som ännu idag är medlem i Kommunistiska partiet och stödjer Nordkorea?

Magnus Utvik, författare