Debatt

Svensk polis – mer Kling & Klang än CSI

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Debattören om polisens brist på effektivitet: De har 21 myndigheter som inte kan samspela

Polisen är i kris. Trots ökade ­resurser sjunker uppklarandeprocenten. Effektiviteten är i botten. Detta har i dagarna konstaterats av såväl kriminologiprofessor Leif GW Persson som av självaste rikspolischefen.

GW rasade härom kvällen i TV-programmet ”Veckans Brott” med typiskt lakoniska formuleringar: ”Så gott som samtliga anmälningar skrivs av och bärs ner i källaren.” ”Hjärnblödningen är nära.” ”Vi måste nog se till att få en polis som gör åtminstone delar av det jobb som vi betalar dem för.”

Han uppmärksammade också rikspolischef Bengt Svenssons spektakulära framträdande­ på Folk och Försvar-konferensen ­nyligen. Det hamnade ­nyhetsmässigt i skuggan av Cirkus ­Juholt, men innehållet borde rimligen vara ett minst lika viktigt diskussionsämne. Utan att darra på manschetten levererade rikets högste chef för polisväsendet en svidande kritik mot den egna myndighetens brister. Han ”konkursförklarade goda delar av sin egen verksamhet”, som GW uttryckte det.

Löjeväckande långa handläggningstider, byråkratiska felprioriteringar och svindlande skillnader i effektivitet mellan olika län och landsändar. Bengt Svensson läste lusen av många undersåtar som missköter eller missförstår sitt uppdrag. Det var ­både befriande och bekymrande.

Som medborgare blir man upprörd över insikten att alltför mycket liknar Kling och Klang i Pippi Långstrump.

Som expert på it-infrastruktur blir man närmast gråtfärdig när rikspolischefen avslöjar att ­polisen, med sina 21 självstyrande länspolisdistrikt, har 800 ­olika it-system.

I filmer och tv-serier som ”CSI” ­invaggas vi medborgare i uppfattningen att modernt polisarbete­ förlitar sig på smarta datasystem där skurkar kan spåras och ­registreras med ett musklick av välutbildade experter med ”state of the art”-utrustning inom it och data. Rikspolischefens öppenhjärtiga självkritik visar dock att verkligheten inte är lika sagolik.

Vi som dagligen arbetar med verksamhetskritiska it-lösningar i företag, kommuner och ­stora organisationer är inte helt överraskade av rikspolischefens självkritiska utspel. Det bekräftar dessvärre ett mönster som vi länge kunna betrakta i offentlig verksamhet.

Mönstret ser förenklat ut så här:

Den självstyrande enheten – en kommun, ett landsting ­eller en polismyndighet – investerar tungt i olika system och en egen it-infrastruktur, som är helt frikopplad från landets övriga.­ Ystad kan inte samspela med Haparanda. Redan här missar man betydande samordningsvinster på alla plan. Inte minst inom drift och support.

Resultatet blir snart en uppenbar ineffektivitet och ett missnöje såväl internt som externt. Nya system köps in utan samordning för att man tror att det är fel på det gamla. Lager byggs på lager och en väv av snabbt ­obsoleta lösningar växer fram.

Det stora tappet syns i bristen på, eller svårigheterna med att få till, integration och samkörning. Vilket i sin tur leder till kostsamma integrationsprojekt där man ska försöka lösa de problem som man själv har skapat. 

Leverantörerna gläds givetvis av alla konsulttimmar och möjligheten att sälja samma sak gång

på gång. Den första myndigheten tar utvecklingskostnaden och därefter kan man ­bara håva in. Det finns undantag – man skärper inköpsrutiner och så vidare – men det verkliga problemet kvarstår. It-strukturen i det offentliga Sverige är ­inte samordnad på ett konkret och effektivt sätt.

Det är hög tid att ta ett initiativ på högsta nivå. Lägg prestige, rädsla och byråkrati åt sidan. För, ­precis som GW Persson, säger: ”Det är inte omöjligt. Det är inte kärn­fysik vi pratar om”.

Mats Franzén

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt