ÅSIKT

Jag vägrar bli fånge på en arbetsplats

Foto: TAR HELLRE EN FIKA Människan är inte skapad för att arbeta så mycket som krävs oss i dag, menar Arvid Jurjaks. Därför lever han hellre på bidrag och ägnar tiden åt att träffa vänner.
DEBATT

Många av er gör era första dagar på jobbet nu, efter industrisemestern. Arvid Jurjaks lider med er.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Han tycker inte att vi ska jobba alls. Det är meningslöst. Själv lever han på bidrag för att kunna ha en fritid – hela tiden.

Synd bara att vanligt, hederligt folk ska behöva slita sina häckar av sig för min skull. Inför medborgarlön i stället, skriver Arvid Jurjaks på Aftonbladet Debatt i dag.

Varför kallar vi den tiden då vi inte arbetar för ”fritid”? Om vi anser oss själva som fria när vi går hem från jobbet, vad är vi då under den tiden då vi tjänar vårt uppehälle, då vi, som det på engelska heter, are making a living? Tänker man på ordens innebörd rent språkligt är det ganska skrämmande.

En vän till mig sa att jag inte kunde skriva den här artikeln förrän jag visste vad jag pratade om. Eftersom jag är en arbetslös drönare som precis fyllt 20 år, saknar jag trovärdighet. Vad vet jag om att arbeta heltid? Dessutom lever jag till stor del av skattemedel, ett så kallat aktivitetsstöd, och bara det blir till ett granbarr i ögat på läsaren och gör mig till ett föremål för förakt och allmän smutskastning. För vem vill ha ett granbarr i ögat?

Sedan gav han mig ett råd som gick ut på att jag skulle jobba mina åtta timmar om dagen och betala min skatt fram till dess att jag blev runt 35. Efter det kunde jag sätta mig på mitt utbrända arsle och skriva om hur jävligt det är att arbeta. Nu vet jag ju ingenting!

Eller?

Jag vet det jag ser, det jag läser och det jag hör. Är det inte så att Sverige har högst antal sjukskrivningar i EU?

Är det för att vi har sämre hälsa rent fysiskt i det här landet? Jag tror inte det. Är det för att ett okänt virus spridit sig inom våra gränser? Jag hörde någonstans att en resistent tbc-smitta härjade i öststaterna. Bevare oss väl! Nej, så roligt ska vi väl inte ha det. Folk sjukskriver sig helt enkelt för att de vill ha några dagar ledigt. De jobbar för mycket. Jag har sett det, jag har läst det och jag har hört det.

Måste jag själv ringa och sjukanmäla mig för att jag ska verka trovärdig? Trovärdigheten har då ett högt pris i så fall. Ett alltför högt pris.

Men detta är alltså det pris som folk betalar för att verka trovärdiga – trovärdiga som människor. Och jag tycker att det är så förbannat fel.

Faktum är att människan inte är skapad för att arbeta så mycket som vi gör i dag. Det är en myt att vi härstammar från en hård och vindpinad urtid där varje sekund av ens liv var en kamp för överlevnad på gränsen till svält och lidande.

Antropologer har kommit fram till att våra förfäder, de som levde under jägaresamlarperioden, bara behövde ägna 12 till 18 timmar i veckan åt att arbeta, alltså samla föda. Resten av tiden var det social samvaro som stod på schemat. Så levde man i hundratusentals år och det är här vår genetiska stomme ligger. Vi är alltså rent genetiskt sett inte gjorda för den livsstil vi i dag anammar.

Jag behöver inte ha en akademisk utbildning för att anse att ovan nämnda fakta är fullt logiska.

Dessutom försöker vi desperat att återgå till vårt ursprung. Varför går vi annars och drömmer om en extra veckas semester? Varför finns det förslag på att korta ner arbetsdagen från åtta till sex timmar? Varför ses pensionen annars så ofta som en belöning?

Om jag uppfinner en maskin som på fem minuter kan utföra det arbete som om jag själv hade gjort det hade tagit en timme. Vill jag då inte vara ledig de återstående 55 minuterna? Var det inte därför jag uppfann maskinen?

Enligt dagens syn på arbete och arbetsmoral, uppfann jag maskinen för att jag skulle kunna uträtta mer under den här timmen i stället för att kunna slappna av. Folk har telefon för att slippa lägga ner arbete på att skriva brev, men i stället för att koppla av efter telefonsamtalet så ringer de ett nytt telefonsamtal. För på den tiden som det tar att skriva ett brev kan jag ringa säkert tio gånger fler samtal. För att inte tala om vad man hinner med på den tid man hade fått vänta på svar på sitt brev. Möjligheterna är obegränsade! Helt plötsligt kan en människa utföra fem människors arbete. Halleluja!

Men inte är det nu så att de fyra som inte längre behövs sätter sig i gröngräset och läser poesi och har det trevligt.

Nej, ingen fritid här inte. Och finns det inga lediga jobb så får de skapa sig en eventuellt ny marknad, för allting går att sälja med mördande reklam, vare sig produkten i sig behövs eller inte. Går det inte att skapa en ny marknad, kamouflera drönarna och sätt dem på ett så kallat arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprogram. Herregud! In med dem i programmet, annars blir ju deras existens helt meningslös för samhället!

Eller?

Var det någon som sa att vi finns till för samhällets skull? Vore det inte bättre om samhället fanns till för vår skull? Är det inte det som är tanken?

Det är i alla fall därför jag glatt tar emot skattepengar så att jag ska kunna leva och göra det som behagar mig. Synd bara att vanligt, hederligt folk ska behöva slita sina häckar av sig för min skull.

Synd bara att jag ska bli förnedrad. Det ska inte behövas. Någon borde ta och kolla upp det här med medborgarlön och på allvar försöka korta ner arbetstiden.

Jag vill inte ha någon ”fritid”. Jag vill heller inte ha någon ”tid över”. Jag vill inte vara ”ledig”. Jag vill bara ha tid. Tid till att läsa, skriva, fika, gå promenader och umgås med vänner.

Jag vägrar bli en fånge under åtta timmar om dagen på en arbetsplats som bara genererar hemlängtan och bitterhet.

Fler borde ställa sig frågan vad en människa är som kallar den tid då hon kan göra vad som behagar henne för fri-tid. Är det någon som orkar fundera över det efter en hård dag på jobbet?

Orkar ni inte det, så försök åtminstone fundera ut varför ni inte orkar. Det är alltid en början.

Arvid Jurjaks (20 år fri-tids-dyrkare)