ÅSIKT

Marléne Lund Kopparklint (M): Socialtjänsten är vår tids dinosaurie

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Jag är ett av samhällets maskrosbarn - att jag klarat mig är näst intill tur.

Marléne Lund Kopparklint (M)

Maskrosbarn finns överallt och lever mitt ibland oss. Det är barn som faller genom alla skyddsnät och tvingas växa upp i svåra förhållanden men utan att knäckas. Jag är ett av dem. Min uppväxt präglades av rädsla, frustration och osynlighet. Jag har misshandlats, levt i missbruk och kriminalitet. Jag har själv misshandlat, missbrukat och varit kriminell. Allt innan jag fyllde 16 år. Jag har passerat poliser, kuratorer, sjukhuspersonal och lärare – men ingen såg mig.

Vuxna valde att se åt ett annat håll. De valde att inte ställa frågor eller kräva några svar. Många barn och unga trillar genom samhällets alla skyddsnät. Jag ställer mig ständigt frågan: Hur kan det med dagens samlade kunskap och erfarenhet vara så? Vad ska egentligen behöva ske för att det som hände mig för över 30 år sedan inte ska upprepas för tusentals andra barn i dag?

Att jag klarat mig så bra som jag gjort är näst intill tur. Det hör tyvärr inte till vanligheten. Många som växer upp som jag gjorde går det inte bra för. De blir aldrig maskrosbarn eftersom de knäcks. Jag har heller inte gått helskinnad ur min uppväxt. Jag har dock kämpat hela mitt liv för att omvandla de djupaste såren till bleknande ärr. Jag har haft turen att möta personer som gett mig verktyg och en chans. Det som gör mig ledsen i dag är att många av mina djupaste sår hade kunnat besparats mig. Om någon enda av alla de vuxna jag mötte under mina uppväxtår hade öppnat ögonen, tagit bort skygglapparna, reagerat och agerat så hade jag kanske fått uppleva trygghet.

Vi måste kunna garantera att alla barn som far illa får hjälp i tid. Det kräver mod att våga ställa obekväma frågor, det kräver att vi vuxna tar oss tid att lyssna på vad barnen skickar ut för signaler. Lika mycket som jag i dag undrar varför skolsköterskan inte agerade när jag gång på gång dök upp med sveda i magen önskar jag att läkaren som sydde min berusade och misshandlade mamma hade frågat mig hur jag mådde när jag satt bredvid och höll henne i handen. Sjukvården har trots allt samma skyldighet som polisen att rapportera misstanke om att ett barn far illa till socialtjänsten men vad händer om de inte tar sitt ansvar eller blundar för problemen?

Det gick trots allt bra för mig. Senare i livet kom jag själv att arbeta inom socialtjänsten och när jag lämnade min tjänst för ett par år sedan, brottades man med samma frågeställning som jag upplever alltid finns närvarande i deras verksamhet: ”Är vi till för klienten eller är klienten till för oss?” Jag vill påstå att socialtjänsten är vår tids dinosaurie. Maken till uråldrig organisation, utan förmåga att slita sig ur denna egenkära frågeställning får man nog leta efter.

Tyvärr är socialtjänstens tillgänglighet inte alls anpassad efter människors behov. Vi måste säkerställa en tillgänglighet alla dagar i veckan, alla tider på dygnet i alla delar av landet. Som det ser ut i dag håller man oftast bara öppet mellan klockan 8-16 på vardagar medan det är stängt under kvällar och helger samt minskning av personal under semestertider. Vid dessa tider sker det mesta eländet och behovet av stöd och insatser ökar.

Ett exempel på en period då man till och med håller stängt är julen. Detta är en högtid som närmar sig och där de flesta barn ser fram emot julefrid med gran, julklappar och mys med familjen. Samtidigt vet vi att detta är en tid då många barn far illa och som i stället för glädje och förväntningar har en klump i magen av oro och rädsla.

Det råder också oacceptabla skillnader mellan kommunerna i Sverige. Socialtjänstlagen är inte lika för alla. Det duger inte.

Alla vuxna som möter barn och unga i utsatta situationer måste ha förmåga att fullt ut förstå att de här barnen inte alltid vill, vågar eller klarar av att uttrycka sitt behov av hjälp. De brottas med alla typer av känslor och viljor: ”Om du trodde att du skulle tvingas flytta från den du älskade mest i hela världen - skulle du då berätta?” Det gjorde i alla fall inte jag. Jag gjorde allt för att skydda min mamma, så att hon inte skulle bli en misslyckad förälder och jag tvingas flytta från henne. Trots det fanns det tydliga tecken på att det förekom missförhållanden hemma hos oss.

Barn- och äldreminister Maria Larsson har lagt fram ett förslag som innebär att fosterhemsplacerade barn alltid ska ha tillgång till ett nationellt journummer till socialtjänsten. Det är bra förslag, men varför bara för dem? Varför inte ett nummer för alla barn som behöver råd och hjälp?

Sist men inte minst, vi får aldrig sluta sträva efter att täta skyddsnäten runt våra barn och unga. Vi måste ha en gemensam nollvision mot att barn faller mellan stolarna, glöms och göms bort.

Marléne Lund Kopparklint