Stöd de barn vi vet kan hamna utanför

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Unicef: Barn till ensamma mammor med socialbidrag hamnar ännu efter

Foto: Magnus Sandberg

Det finns ett politiskt löfte som aldrig tycks infrias: att bryta socialt utanförskap bland barn. Faktum är att utvecklingen snarare går bakåt på flera områden för de barn som halkar efter i Sverige i dag. Antalet barn som sökt hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin har ökat stadigt sedan mitten av 90-talet. Barnfamiljer vräks fortfarande, trots en nollvision. Boendesegregation har befästs de senaste årtiondena och placeringar av barn på institution och i familjehem har ökat. Likvärdigheten i skolan har tydligt försämrats de senaste åren, trots att vi vet att ofullständiga betyg i grundskolan är den tydligaste vattendelaren mellan de barn som hamnar i utanförskap och de som inte gör det.

Barn som lever i familjer med socialbidrag löper särskilt stor risk att hamna i utanförskap. Bland socialbidragstagare är i sin tur ensamstående mödrar överrepresenterade – nästan en fjärdedel av alla ensamstående mödrar var under 2013 tvungna att förlita sig på socialbidrag. Överrepresentationen har varit konstant i över 50 år utan att någon regering lyckats trygga välfärden för denna grupp och värna barnens rättigheter. Det visar en ny rapport, ”I välfärdens utkant”, som tagits fram på uppdrag av Unicef Sverige.

Ungefär 70 000 barn i Sverige bor med en ensamstående mamma med socialbidrag. Det finns påvisade risker för att dessa barn senare i livet har lägre utbildningsnivå, dör tidigare samt har en ökad benägenhet för självmord och missbruk.

Risken att bli omhändertagen av socialtjänsten och placerad i familjehem eller på institution innan sjuårsdagen är 1 på 2000 för barn till sammanboende eller gifta där modern har utbildning, jobb och inte har socialbidrag. Motsvarande siffra för barn till en ensamstående mamma som högst har grundskoleutbildning, är arbetslös och har haft socialbidrag i tre år, är 1 på 7.

Av barns egna berättelser framgår att de tidigt blir medvetna om familjens begränsade ekonomi och vad det betyder. Att gå hungrig till skolan, svårigheter att hänga med i skolarbetet och att inte kunna delta i fritidsaktiviteter är några exempel på hur barn drabbas. Barn i dessa situationer upplever begränsningar, stigmatisering, känslor av att vara utestängda från samhället och får sänkta förväntningar på framtiden. Ofta tar de på sig ansvaret för en situation de har liten möjlighet att påverka själva och försöker stå tillbaka så mycket som möjligt för att inte belasta sina mammor ytterligare.

När nya barnministern Åsa Regnér nu gör politiska prioriteringar måste denna fråga stå högt på agendan. Inom sina hundra första dagar bör regeringen ta initiativ till en nationell handlingsplan för barn i socialt utanförskap. En sådan handlingsplan bör utgå ifrån följande:

Helhetssyn: socialt utanförskap måste ses ur ett brett perspektiv där faktorer som ekonomisk utsatthet, bristande möjligheter till delaktighet, utsatthet för våld eller missbruk, skolsvårigheter (med mera) samverkar.

Förbättrad samverkan mellan myndigheter.

Ökat barnperspektiv och delaktighet vid beslutsfattande

Likvärdig utbildning: den enskilt viktigaste faktorn för att bryta socialt utanförskap.

FN:s konvention om barnets rättigheter tillerkänner alla barn rätt till en skälig levnadsstandard, kvalitativ och likvärdig utbildning, delaktighet och inflytande, social trygghet, kultur- och fritidsaktiviteter samt skydd mot diskriminering. Alla barn har inte tillgång till dessa rättigheter i Sverige i dag. Det handlar om att ge alla barn möjligheter att utvecklas enligt sin fulla potential.

Christina Heilborn

Véronique Lönnerblad

ARTIKELN HANDLAR OM

Välfärd