Vågar vi lita på ert rättssystem, Sverige?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Australiensisk politiker: Julian Assange riskerar lämnas ut till ett hämndlystet USA

I går kom beskedet att brittiska Högsta domstolen ska pröva fallet om Wikileaksgrundaren Julian Assanges utlämning till Sverige.

Förra veckan gav en appellationsdomstol i London Wikileaks grundare Julian Assange tillåtelse att i Högsta domstolen överklaga en utlämningsorder till Sverige. I dag, den 19 december, väntas rätten besluta om han ska tillbringa julen med elektronisk fotboja på engelska landsbygden eller i häkte i Stockholm.
 

Det är långt att åka till Stockholm för en enda australiensisk medborgares skull. Men jag tycker att det är värt det för att få fram fakta bland alla rykten i det komplexa fallet och för att få en ökad förståelse för Julian Asssanges fall.

Men jag är inte här för att lägga mig i den svenska rättsprocessen. Jag litar på att om ett eventuellt åtal sker så kommer rättegången att vara rättvis. Finns det anklagelser ska givetvis dessa prövas på ett rättssäkert sätt av det svenska rättssystemet.
 

Jag har åkt till Sverige för att jag inte litar på rättssäkerheten i USA med det rådande politiska klimatet, och jag hyser en stark oro för Julian Assanges säkerhet om han överlämnas dit. Republikanska politiker i USA har redan på förhand fastställt att han är terrorist. Vi behöver bara se hur Bradley Manning behandlats för att förstå vad Julian Assange riskerar.

Den rättsliga utlämningsprocessen från Sverige till USA omfattar en rad viktiga garantier. Viktigast bland dessa är att Sverige aldrig skulle samtycka till en utlämning på grundval av politiskt grundade anklagelser, samt att den brittiska inrikesministern också skulle behöva ge sitt samtycke.
 

Men det finns en gråzon. Hur agerar den svenska regeringen om USA ansöker om ”tillfälligt överlämnande” av Julian Assange när denne befinner sig i förvar i Sverige? Detta kan inte ske utan den svenska regeringens samtycke. Den fråga som jag och många oroliga australiensare med mig ställer är om det här är ett alternativ som ligger på bordet.

Mer än ett år har gått sedan Wikileaks läckte korrespondens från USA:s utrikesdepartement till världens stora dagstidningar och sedan de fruktansvärda uppgifterna i Iraq och Afghanistan War Logs publicerades. Vi har haft gott om tid att fundera på konsekvenserna. Förtroendet står på spel. Det råder en slags konsensus i öppna demokratiska samhällen om att det finns ett behov av diskretion inom internationell diplomati. Men det betyder inte att demokratiskt valda regeringar får ljuga och vilseleda sina medborgare när det gäller liv och död.
 

Genom Wikileaks har jag – i likhet med bland annat svenska och amerikanska medborgare - upptäckt obehagliga saker om mitt eget land. Att informationen släpptes låg i allmänhetens intresse. Sporadiska handlingar av spontan öppenhet håller upp en sanningsspegel.

Högt uppsatta militärer och politiker i USA har efter läckorna erkänt att även om de var pinsamma så orsakade de inga bestående skador. Ingen har dött. Och vi har fått en bättre förståelse för hur makten verkligen fungerar, vilket är den fria pressens främsta uppgift.

I utslaget från High Court i London i november omnämns Julian Assange med rätta som journalist. Några veckor senare tilldelades Assange Australiens mest prestigefyllda journalistpris för enastående insatser. Utan människor som är villiga att ta risker för att konfrontera makten undermineras de demokratiska skyddsmekanismer som vi tar för givna.
 

Australiens regering verkar inte riktigt förstå att Wikileaks kan komma att krossas av en sårad supermakt och att Julian Assange riskerar att utlämnas till USA. Australien är dock inte part i utlämningsavtalet mellan EU och USA. Där sätter vi vår tillit till det svenska rättssystemet.

Scott Ludlam