Flyktingkaos mitt i svenskarnas semesterparadis
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-27
Gravida och sjuka flyktingar spärras in 18 månader bland kiss och råttor – intill solbadar svenskar på Medelhavssemester
De kan lagligt spärras in i 18 månader utan rättegång. Råttor, iskalla sovsalar och toaletter som svämmar över är vardag. Barn, gravida och sjuka får knapphändig vård. Få kan tolka på deras språk. Familjer splittras.
Var pågår detta?
Ett stenkast från där många svenskar väljer att tillbringa sin semester i länder som Malta, Grekland och Italien.
Varje år flyr tiotusentals människor från oroshärdar som Afghanistan, Pakistan, Somalia, Kongo-Kinshasa med flera. De flyr undan väpnade konflikter, våld, trakasserier och politiskt förtryck. De flyr till en plats där de ska få det bättre: Europa. Och på den långa vägen till deras drömmars mål hamnar många i händerna hos människosmugglare. Flera våldtas, rånas och misshandlas. Vissa fängslas i transitländer och hålls kvar, ibland i åratal. Åtskilliga dör.
Men tusentals människor når fram till Medelhavet där de i små båtar ger sig ut på en livsfarlig resa. Ofta är de nedkylda och chockade till följd av de hårda förhållandena till havs. De som överlever resan kommer till stränderna i Grekland, Malta och Italien. Länder som har det gemensamma att de spärrar in migranterna i allt annat än humana interneringscenter. En iransk man i 20-årsåldern berättar för Läkare utan gränser: ”Jag bor på golvet på en madrass. Det är så smutsigt och madrassen blir våt från toaletterna som flödar över. Vi får inte gå ut. Vi bor ovanpå varandra och människor hamnar ofta i slagsmål.”
Enligt EU:s lagstiftning kan migranterna helt legalt hållas i förvar i upp till 18 månader. Många av dem lider av depression och familjer splittras. De kan bo i stora sovsalar utan elektricitet med hål i taket där regnet rinner in. Och för dem som blir sjuka är tillgången till sjukvård ytterst begränsad. Vissa måste ha handbojor när de ska träffa en läkare. En pakistansk man i 30-årsåldern berättar: ”Det här stället är för djur. Jag ser på allas ansikten och jag ser bara död.”
Hur kan detta fortgå, år efter år i Europa, ofta ett stenkast ifrån platser där vi svenskar semestrar?
För drygt 150 år sedan lämnade över en miljon svenskar Sverige i jakt på ett bättre liv. Nu är det andra nationaliteter som lämnar allt och riskerar sina liv. Det är fullkomligt oacceptabelt att vi i Europa inte kan erbjuda flyktingar och migranter humana mottagarvillkor. Internationella riktlinjer gör det tydligt vad som gäller. Men dessa bryts gång på gång.
EU har en humanitär kris på egen mark. Det är en skam för hela Europa att systematiskt frihetsberöva asylsökande och utsatta grupper som gravida kvinnor, barn, och svårt sjuka. Att Läkare utan gränser behöver driva projekt i Europa är talande. Människor som kommer från länder i krig bör dessutom betraktas som potentiella asylsökande. Så är inte fallet i många ankomstländer i dag.
Vi behöver inte blicka ända ner till södra Europa för att se hur dessa utsatta människor utestängs från hälso- och sjukvård. Sverige är ett av de mest restriktiva länderna i Europa när det gäller tillgång till hälsovård för denna grupp. Flyktingar som har fått avslag på sin asylansökan och andra papperslösa migranter har i dag endast rätt att köpa akutvård till fullpris. Höga kostnader gör att många därmed stängs ute från vården. Detta var anledningen till att Läkare utan gränser mellan åren 2003 och 2006 drev ett projekt här i Sverige.
Det är dags att ta emot flyktingar på samma sätt som vi själva skulle vilja tas emot. Det är dags att ge flyktingar de villkor och rättigheter de enligt internationell lag och riktlinjer är berättigade till och det är dags att Sverige och EU gör sitt yttersta för att avsevärt förbättra situationen i ankomstländerna, för alla de som i dag och framöver flyr sitt hemland oavsett anledning.
Kristina Bolme Kühn,
ordförande Läkare utan gränser
Johan Mast,
generalsekreterare Läkare utan gränser