ÅSIKT

Myndigheter vet inte vad som är okej på nätet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Rosenbad och Riksdagshuset är osäkra twittrare.

Nyligen meddelade regeringen att man vill ta fram nya riktlinjer för hur myndigheter ska arbeta med sociala medier. E-delegationen – underbart namn – ska få i uppdrag att ta fram sådana. Det handlar dels om något slags policy om var man ska finnas, men också om hur man kan och får kommunicera där, och om hur offentlighetsprincipen ska hanteras. Mejl som kommer till en myndighet är en handling vilken som helst, den ska diarieföras och är offentlig om det inte finns särskilda skäl att sekretessbelägga den. Gäller samma sak för en tweet eller ett privatmeddelande? Ett inlägg på en Facebook-logg? Många myndigheter är dåliga på följa offentlighetsprincipen och på att utnyttja internet, så det är definitivt bra att frågan lyfts.

Risken är att riktlinjerna möts av skeptiska miner eller förlöjligande. De kan bli vaga och otydliga eller, vilket är mer sannolikt, uppfattas som enormt detaljstyrda och bisarra. Men så måste det nog bli. Det är svårt för en myndighet, eller ett statsstyrt regelverk, att bara hänvisa till det sunda förnuftet. Och ibland verkar det ju dessutom som om det sunda socialamedie-förnuftet är en bristvara, även hos folk som borde veta bättre.

”Policy” och ”riktlinjer” är ord som bör få de flesta att dra öronen åt sig. Det blir sällan rätt när det handlar om sociala medier, om interaktion och om transparens. Kanske för att det inte finns något facit, för att både kravet och de färdiga reglerna ofta kommer från folk som inte riktigt vet vad det handlar om.

Ändå är det ord som är uppe på tapeter och fondväggar lite varstans just nu. Strax innan årsskiftet fick Sveriges Radio kritik för sin socialamedier-policy för medarbetare. Den uppfattades som överdrivet restriktiv och kontrollerande och ordet ”vansinnig” förekom mer än en gång i diskussionen. Som kontrast kan man ta BBC, som nyligen beslutade att om du som journalist inte är beredd att använda sociala medier så kan du ta ditt analoga pick och pack och gå.

Det är två extremer av förbud och påbud. Antisocialt kontra tvångssocialt. Men det är talande exempel på hur det blir när mediehus, företag i stort, regeringar och myndigheter måste anpassa sig till nya tider och nya kanaler. Ingen vet riktigt vad som gäller och vad som är okej. Och jag menar ingen. Konsulter och experter kan mest observera, analysera och komma med förslag.

Vad kan striktare regler och policys ha för nytta? Kanske är det så enkelt som att om tjänstemän prompt ska äta tårta för att fira att de utvisat jobbiga barnfamiljer, så ska de i alla fall inte glatt twittra om det. Eller lägga upp en bild på tårtan på Facebook. Det är väl i och för sig bra. Men som medborgare och journalist vill jag hellre veta för mycket om myndigheterna som styr mitt liv, än för lite.

avJulia Skott

ARTIKELN HANDLAR OM