ÅSIKT

Fel att låta bankerna avveckla kontanterna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Björn Eriksson: När direktörerna duckar måste politikerna återta frågan

Storbankerna avvecklar kontanterna i snabb takt. Anledningen är att bankerna tjänar betydligt mer pengar på kortbetalningar än på betalningar med kontanter.

Men det säger de inte förstås. Det låter helt enkelt inte bra. I stället har bankerna hittat andra, mer säljande argument för att demontera kontantsystemet. Det är för kundernas skull som kontanterna avskaffas. Kunderna vill ha det så, heter det. Och förresten blir världen i övrigt också mycket bättre bara kontanterna försvinner: allt ifrån kriminaliteten till miljön och människors bakterieflora.

Retoriken från bankerna fungerade ett tag. Men nu har tillgången till kontanter strypts så mycket och så snabbt att livet blivit besvärligt för ett betydande antal människor. Det handlar om småföretagare, föreningsliv, turister, invandrare, äldre, människor med svag ekonomi. Det handlar också om de delar av landet som under lång tid varken har bredband eller mobil täckning.

Regeringens mål är att fram till år 2020 ska 90 procent av hushållen ha täckning. Det innebär att 10 procent av befolkningen utestängs från att utföra digitala transaktioner under en lång tid framöver. Många börjar också ifrågasätta det faktum att alla kortbetalningar registreras och att uppgifterna kan vara väldigt värdefulla för kommersiella aktörer.

Kortbetalningar är självklart bra och nödvändiga, men i dag täcker de alltså långt ifrån alla behov. Många människor har därför börjat reagera kraftigt och starkt ifrågasätta bankernas agerande.

Men, när allmänheten höjer sina röster, då är bankernas talespersoner helt plötsligt som bortblåsta. Varje gång någon försöker sig på en seriös diskussion med någon av de fyra storbankerna är resultatet detsamma. Bankerna duckar.

Som initiativtagare till ”Kontantupproret” har jag upplevt bankernas agerande på nära håll. Man har konsekvent avböjt att medverka i offentliga diskussioner och debatter som handlar om kontanternas framtid. Ibland hänvisar man till att direktörernas barn har sportlov, vid andra tillfällen har man helt enkelt inte svarat. Enda gången man kan tänkas prata om frågan är när regeringen kallar till möte, för då finns det ju ingen risk att kunderna hör vad man egentligen tänker och tycker.

Agerandet börjar nu bli pinsamt för bankerna. Det visar ju också att de inte har något att komma med – att de innerst inne vet att de byggt upp en tom retorik som inte går att bemöta med trovärdiga argument. Att tiga är det klassiska sättet att bli av med en konflikt, och det är just det som de håller på med nu.

Att bankerna själva över huvud taget har fått makten att bestämma om folk ska få använda kontanter eller inte, beror på ett olyckligt avregleringsbeslut år 2004 när Riksbanken i den tidens anda lade ut ansvaret för kontantförsörjningen på de fem privata storbankerna Danske Bank, Nordea, SEB, SHB och Swedbank. I backspegeln kan konstateras att systemet inte fungerat, något som ofta händer när privata aktörer sätts att helt på egen hand sköta det som kan betraktas som infrastruktur.

Jag tror inte längre att det är någon idé att försöka föra en dialog med dessa bankdirektörer. Den enda framkomliga vägen är den politiska. Frågan är bred och sluter upp riksdagsledamöter från alla partier.

Inför Almedalen uppmanar jag därför våra partiledare att ta upp i sina tal hur de ska säkra tillgången till kontanter för alla medborgare i landet, var de än bor. Det är dags att även partierna visar färg i frågan. Vi kan inte låta bankdirektörernas tystnad stoppa den.

Björn Eriksson

ARTIKELN HANDLAR OM