ÅSIKT

Regeringen har bytt syn på flyktingkrisen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Nu är det de som flyr som är själva problemet

Foto: MAGNUS WENNMAN
Åsa Romson och Stefan Löfven under presskonferensen i tisdags.
Mattias Svensson.

DEBATT. Det är mycket som är anmärkningsvärt i regeringen Löfvens dramatiska flyktingutspel. Mest av allt detta: ”Avsikten med förslagen är att kraftigt minska antalet människor som söker sig till Sverige.”

Alla inser att det innebär stora påfrestningar att välkomna ett ständigt ökande antal flyende människor på ett anständigt sätt. Larmen har duggat tätt om brist på boende, brist på lärare, brist på vårdpersonal, om prioriteringar som i viss mån äventyrar ordinarie verksamhet.

Så långt har Sverige under hösten sträckt sig för att kunna erbjuda fristad åt många i en orolig värld. Det kan vi vara stolta över. Att det till slut kräver akuta åtgärder är inte konstigt. Många av regeringens förslag är rimliga i ljuset av den ansträngda situationen, eller av rent humanitära skäl. Att någon ungdom kring 18 hamnar bland vuxna är sannolikt inte värre än att betydligt äldre tar upp plats bland ensamkommande barn. Ökat försörjningsansvar är också en rimlig åtgärd.

Men det nya med regeringen Löfvens utspel är att se människorna som kommer som problemet. Åtgärderna riktas mot människorna som sökt sig hit för en fristad undan krig och förtryck. Inte mot att minska de offentliga kostnaderna och statens ansvar. Inte mot reformer på arbetsmarknads- och bostadsmarknaden så att nya hem kan byggas, fler kan få jobb och fler komma hit.

Mycket beror på omvärlden, men helt oskyldig är inte regeringen till att Sverige på drygt ett år gått från ordning och reda i statsfinanserna och öppenhet mot omvärlden till motsatsen. Om reformer och besparingar påbörjats tidigare hade Sverige i dag kunnat hjälpa bättre.

En del kallar det som händer nu för verklighetsinsikt. Tal om ”en andningspaus” vittnar dock inte om insikt i hur en politik inriktad på att människor ska hållas borta eller i evig limbo på tillfälliga tillstånd förändrar verkligheten.

Vi kan få stifta ny bekantskap med de problem som 2005 ledde fram till den nuvarande mer rättssäkra och generösa asylpolitiken. Polisrazzior mot kloster, flyktingar som körs i låst buss genom Europa tillbaka till områden där det pågår etnisk rensning, avvisningar av familjer som hunnit rota sig.

Gränspolisen i Skåne fördubblar nu sin styrka. Fler avvisningar och papperskontroller prioriteras på bekostnad av att utreda stölder, misshandel och inbrott. Så skiftar regeringen en del av bördan från välfärden till polisen, för att avvisa folk vi tidigare försökte hjälpa.

De modiga öppet homosexuella personer som knuffas från byggnader av IS-terrorister och avrättas av regimer i Afrika och Mellanöstern hör till gruppen vars asylskäl nu riskerar att inte rymmas i den snävare definitionen.

Det mesta av denna verklighet kan vi förvisso slippa se här i Sverige. En politik för att inte ta emot människor vilar tungt på Europas gränsländer. På Ungern som möter flyktingar med murbygge och polisbrutalitet, och på att kontraktera ut uppdraget att hålla människor borta till grannländer som Turkiet. Gränsövervakning och läger kommer också att kosta pengar, men mycket kan nog betalas med vår tystnad och acceptans av de här ländernas människorättskränkningar och alltmer auktoritära styren.

Ekvationen är obönhörlig: Att minska antalet asylsökande kräver att EU blir hårdare mot de människor i vår omvärld som i Europa ser ett hopp om demokrati, mänskliga rättigheter och en värdig framtid – och vänligare mot de makthavare som förtrycker dem. Det är ett allvarligt hot mot de värden som utgör grunden för ett öppet och fritt Europa. En del välkomnar det, andra gråter, men det är bara en målmedveten reformagenda som kan minska behovet av illa genomtänkta restriktioner.

Mattias Svensson

Liberal debattör

ARTIKELN HANDLAR OM