Jag kommer att berätta allt för Gud

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

"En treåring i Syrien ska, precis innan han dog, ha yppat orden ”I’m gonna tell God everything”.

Nuri Kino berättar om syriska flyktingar i Turkiet.
Nuri Kino berättar om syriska flyktingar i Turkiet.

Istanbul. Jag har fått i uppgift att hämta barnen så att de inte skadar sig på knivarna. De kan inte sitta still utan springer runt i köket, överlyckliga över att få gå på fest och samtidigt få umgås med jämnåriga. De bor i mycket trånga lägenheter som välgörare i Sverige och Turkiet betalar hyrorna för. Jag visar dem några nya barnappar som jag har laddat ned i min telefon och lyckas fånga deras uppmärksamhet. De tycker också att det är kul att posera framför min kamera. Försiktigt börjar jag ställa frågor. Varför är de i Turkiet? ”Vi fick inte bo kvar i Syrien. Min pappas bror blev dödad, min kusin också, min mamma grät hela vägen, hon gråter fortfarande”, svarar ett av barnen. Och så fortsätter det. De här ungarna har koll, de vet att det är krig och att de var tvungna att fly på grund av det. Jag visar bilder på Evangeline och Laura, mitt syskon- och mitt kusinbarn. De ägnade julen till att samla pengar till syriska flyktingbarn. 6800 kronor fick de ihop. Det blir ganska många barnskor, de ville inte att andra barn ska behöva gå i dåliga skor på vintern. De syriska barnen blir glada. Deras bön har blivit hörd. När jag var barn, i sydöstra Turkiet, fick vi lära oss att tjalla till Gud, att tala om för honom när något inte stod rätt till. Det har de här barnen också lärt sig och gjort. Nu har Gud lyssnat. Han har skickat dem skor, det behöver de nu när ”onda människor” har drivit dem på flykt. De saknar sina släktingar och vänner. Inte minst dem som har blivit dödade. Men de har pratat med Gud och han har sagt att de kommer att få träffa dem igen. Det tror de på, de bad ju om skor och nu skall de få det.

Worldobserver Online har publicerat en bild på en treåring i Syrien som precis innan han dog skall ha yppat orden ”Jag kommer att berätta allt för Gud”. Jag vet inte om bilden är autentisk men jag vet att barn säger så i Syrien. Det har vi alltid gjort. Tjallat. Till Gud.

När barnen springer in i den fullpackade festsalen följer jag efter. Jag ställer mig i ett hörn av artisternas scen och skymd av ett tygstycke tittar jag ut över flyktingarna. Några har kidnappade familjemedlemmar som inte har släppts ännu och som man förhandlar om lösensumman för eller som har försvunnit helt. Andra har bevittnat när deras älskade partner eller syskon dödats. Och så finns det de som har våldtagits, men det är tabubelagt och ingen som blivit utsatt pratar öppet om det. Det är personer som de har anförtrott sig åt som har berättat.

Maha Aras, som själv härstammar från Syrien men sedan många år bor i Turkiet, är en av dem som har betalat för mat och dryck så att ungefär 200 flyktingar kan fira nyår. ”Lite ljus i allt mörker” säger hon och dansar vidare. När hon dansat klart sätter hon och Yahkup Altug, en annan av filantroperna, och jag oss ned för några minuters samtal. Jag frågar om de vet hur många av flyktingarna som är i kontakt med smugglare. ”Många som har bott i våra lägenheter har nått Europa, men de flesta har fastnat i Grekland. Alla är i kontakt med smugglare. En har inga pengar alls kvar och har därför gett upp men de andra är i ständig kontakt med någon av smugglarna. De vill ju härifrån och smuggling är ju just nu det enda sättet.  De allra flesta vill till Sverige eftersom man där får permanent uppehållstillstånd. Vissa vill till Österrike eftersom de har släktingar där som de kan bo hos.” Allt det här vet jag redan. Sedan berättar Altug något oväntat. ”Alla, precis alla, förutom de som anlänt den här veckan, har dessutom fastnat och gripits vid någon av gränserna när de försökt bli insmugglade till något grannland. De turkiska myndigheterna häktar dem en vecka, sedan släpps de och kommer tillbaka hit. De knackar åter på vår dörr för att få tak över huvudet.” Aras fyller i: ”Flyktingarna känner numera polismännen på migrationsmyndigheten och hälsar på dem vid namn. De har ju gripits så pass många gånger. En av dem, den som leder folkddansen just nu, har gripits 16 gånger. Hans bror hade gripits10 gånger innan han till sist klarade sig till Grekland. Nu hoppas att han att någon smugglare skall ta honom vidare till Södertälje.

Jag ger mig in i dansen. När musiken tystnar och vi sätter oss ned och torkar svetten ur pannan, frågar jag några av killarna om alla deras försök att ta sig vidare. ”Jag lyckades ta mig ända till Italien, det tog mig fem månader och en massa traumatiska upplevelser, men de grep mig och jag deporterades tillbaka hit. Hade det inte varit för att jag känner till Maha, Istir och Yakups flyktinglägenheter hade jag blivit ännu en potentiell kriminell flykting på Istanbuls gator.” Han pekar på två andra män som har deporterats tillbaka från Italien. Jag följer med dem ut för att röka. ”Det värsta är gummibåtarna som vi tvingas i. En assyrisk/syriansk familj från Syrien som vi känner till, har drunknat. Hela familjen. Och de där jävla containrarna där vi är upp till 40 stycken packade som sillar”.

En ung kvinna avbryter oss, hon frågar om det är här festen för syriska flyktingar är. Hon håller ett litet barn i var hand. Hon bor ensam på ett hotell och känner sig mycket utsatt och har kommit till festen för att be om husrum och trygghet. Hennes man mördades av islamister och hon har tappat kontakten med resten av släkten i Syrien, berättar hon. Hon har snart inga pengar kvar och hon orkar inte längre med alla sexuella antydningar på hotellet. Hon hade varit i en kyrka och bett när någon hade tipsat henne om den här festen. Jag tittar på hennes barn, de ser jättetrötta ut, svarta under ögonen. Undrar vad de har tjallat till Gud om idag, nyårsafton 2013?
 

Nuri Kino

Publisert: