Debatt

Det här sa de – egentligen.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Retorikexperten Elaine Bergqvist analyserar partiledardebatten

Det var en hetsig debatt med ambitioner att visa enad front från båda sidor. Många frågor ställdes och få svar gavs.

Den som vann retoriskt var Fredrik Reinfeldt. Han konfronterade den nu kända pajkastningsretoriken med orden ”Ni löser inte era problem genom att skylla på mig”.

Han besvarade heller inte de klämkäcka giftpilarna utan följde sin retoriska linje med frågor som han sällan fick svar på.

De påminner om valkampanjen 2008 då McCain pekade på Obama, men Obama pekade på målen. De rödgröna ägnar för mycket tid att peka på Alliansen.

ALLIANSEN

Lagets huvudbudskap: "De rödgröna lovar mycket med fluffig retorik, men de ger inga klara besked om hur de ska gå till väga." ”Realistiska mål”, ”Städa upp röran som de röda ställt till med de senaste 40 åren”.

Så fungerar de som lag: De har en smart retorik då de använder ordet ”Vi” strategiskt för att visa enad front. Varje förslag, åsikt och invändning inleds med ”Vi”. De har en logosargumentation, det vill säga mycket fakta och siffror som argument. Fredrik Reinfeldts frågor är i harmoni med hans kroppsspråk då han oftast ser frågande ut i sin mimik.

Lagets starka kort: Fredrik Reinfeldt, han håller sin retoriska linje då han ställer konkreta frågor. ”Seriösa bedömare har gått igenom era förslag och det är väldigt svårt för er att stå för dem.” Att använda ethosförstärkning (förtroendeförstärkning) från någon utanför politiken är ett smart drag. Han är fokuserad på logisk argumentation och använder ord som ”realistisk” vilket är en bra kontrast till hans attacker mot de rödgröna; ”Ni lovar så mycket”. Hans bevingade ord för kvällen, som också avslöjar de rödgrönas retoriska strategi, blev ”Ni löser inte era problem genom att skylla på mig”.

Lagets svaga kort: ”Vi är missnöjda med den behandling som folket som kommit i kläm har fått.” säger Göran Hägglund och det ger sken av medkänsla, dock inte ansvar. Även Jan Björklund slår ifrån sig ansvaret som utbildningsminister och säger att utvecklingen av IG:n kommer öka och skyller på de röda ”Det är på grund av felgrepp som gjordes för tjugo år sedan. De reformer vi gör kommer ge effekt om tio år.” Retoriskt kan de skylla ifrån sig missöden till viss mån, men är man på makten ingår även ansvar och det ger de inte sken av när det kommer till krisen. Maud Olofsson har en röst som tar uppmärksamheten från budskapet. Skulle hon prata lugnare skulle hon kännas mer trovärdig.

De Rödgröna

Lagets huvudbudskap: ”Kunskap”. ”Alliansen är inte regeringsdugliga”

Så fungerar de som lag: ”Stridstuppen Jan Björklund” säger Mona Sahlin. ”Den här regeringen är Sveriges svar på Lucky Luke” säger Peter Eriksson. ”Maud Olofsson, man kan inte bomba fram jämställdhet” säger Lars Ohly med en röst som Ferdinands mamma - en harmonisk röst med vassa ord blir extra vassa, och kan leda till sympatier för den drabbade. De visar enad front men ägnar för mycket tid och den gamla skolans härskartekniker i form av hån av opponenterna. Ingen större succé om de vill vinna över nya anhängare. De har en pathos-argumentation, många känslomässiga argument men skulle behöva väga in mer fakta.

Lagets starka kort: Mona Sahlin skötte sig hyfsat. Bredvid Ohly och Eriksson känns hon saklig och konkret med uttryck som ”Låt mig ge tre konkreta besked”. Samtidigt drar hon upp sin mjuka sida när hon får frågan om Afghanistan ”Som mamma skulle jag vara orolig”. För att väcka det svenska folkets välvilja gentemot sig själv, är det skickligt att sakta men säkert lämna översittarretoriken som Sahlin har gjort de senaste tre debatterna.

Lagets svaga kort: Första halvlek ger de onyanserade besked och en luddig retorik. Det är också det som är Alliansens retoriska försprång att de attackerar de rödgröna på den punkten med en fråga ”Ge besked, vart är ni på väg?”. Istället för svar attackerar de med sin nu kända strategi, ifrågasättandet av Alliansens regeringsduglighet samt klämkäcka pajkastningar formulerat som bland annat ”Stridstuppen Jan Björklund”. De skulle behöva väga upp sitt unisona patos med logos, Maria Wetterstrand hade varit den perfekta lagspelaren för just det.

Elaine Bergqvist