Mejla

Martin Ezpeleta

Solidaritet kanske inte låter så sexigt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Martin Ezpeleta: Identitetslös vänster måste lyfta blicken ur plånboken

Ung vänster har i dagarna haft sitt årliga sommarläger utanför Åmål. I den norska massakerns kölvatten beslutade Vänsterpartiets ungdomsförbund att pengarna man samlade in på lägret skulle skänkas till just Utøya.

Gulligt. Men allvarligt, är det verkligen pengar norrmännen behöver?

Samtidigt kablades bilderna från Östafrika ut, där den värsta svältkatastrofen på 60 år drabbat området. Bilderna är overkliga. Barnen verkar tillverkade av ståltråd. Ögonen är gjorde med stora knappar. Och de rör sig som en leksak med gamla batterier. Där behövs det (bland annat) pengar.

Kanske är jag orättvis, kanske hann de unga vänsteridealisterna bara inte tänka efter. Men jag ser det ändå symptomatisk för den svenska och västerländska vänstern.

Den har gått vilse i världen. Vilket är sorgligt.

Socialdemokratin har ju skapat en stor del av sin identitet i utlandet.

I kampen mot apartheid, för demokratiseringen i Latinamerika och Östeuropa.

Frihetsrörelser i Afrika. Man vågade ta avstånd från USA i Vietnamkriget.

Men visst, det är ett ringrostigt CV. Vi pratar om gamla meriter. Det var som att kalla krigets avslut avmagnetiserade den ideologiska kompassen.

Och så står man där, vilsen som en napp i röven och undrar vem fan man ska hålla på. Vem är elak? Vem är frihetshjälten?

Samtidigt rullar historien vidare.

Den arabiska våren blåser på för fullt. Vänstern: knappt rufsig i håret.

I Latinamerika sköljer vänstervågen över kontinenten. Vänstern: Snustorr på strandkanten, vågar inte ens doppa stortån.

I ärlighetens namn måste man säga att den latinamerikanska vänstervågen är tio år gammal. Men visar inga spår på att ebba ut. Tvärtom. Nya länder ansluts. I Peru förlorade den sittande högerregeringen valet och i Chile har högerpresidenten och storföretagaren Piñeras nedskärningar stött på patrull i form av ilskna och organiserade universitetsstudenter.

Och i söndagens argentinska primärval vann den sittande presidenten Cristina Kirchner med mer än hälften av rösterna. Det innebär en fördjupning av den framgångsrika ekonomiska och sociala modellen som för tio år sen - och mitt under landets värsta skuldkris någonsin - visade IMF fingret: Avveckling av den offentliga sektorn – nej tack.

Trots det har både den argentinska och flertalet av de övriga latinamerikanska ekonomierna lyckats resa sig – bland annat genom offentliga investeringar och olika åtgärder för att stimulera den inhemska marknaden – och står idag mycket bättre förberedda för finanskrisen än de europeiska ekonomierna.

Det finns med andra ord mycket för den svenska vänstern att lära.

Och ta ställning till. Och aktörer att arbeta med.

För den svenska vänstern måste återfå en identitet.

Och internationalismen kan vara vägen. Den har tyvärr gått förlorat och bidragit till den rotlöshet som rörelsen befinner sig i. Visst, det är inte en rolig tidsanda. Individualismen är nyckelordet och ”jag” är nutidens mantra. Man att sätta en agenda handlar ju om långsiktigt arbete för att försöka styra folkviljan i en viss riktning. Man kan inte stanna i plånboksfrågorna. Vänstern måste lyfta på huvudet.

Och även om ”internationell solidaritet” kanske inte låter så sexigt idag, så kan vi väl vara överens om att ”femte skatteavdraget” inte heller är någon politisk stringtrosa.

Av: 

Martin Ezpeleta

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Martin Ezpeleta