Debatt

Dags att tala klarspråk om rasismen i Sverige

Forskare: Den är utbredd – även om politikerna är tysta

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Diskriminering på grund av hudfärg, härkomst eller etniskt ursprung är ett problem i alla länder. Även i Sverige. Ändå uppmärksammas detta vare sig i Sveriges rapporter till FN eller i huvudfåran av svensk politik, skriver forskarna Michael McEachrane och Madubuko A. Diakité.

Foto: GETTY

DEBATT

DEBATT. I dag är det Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering. 1966 beslutade FN:s generalförsamling att den ska uppmärksammas varje år den 21 mars. Datumet hänvisar till den 21 mars 1960 då polisen öppnade eld mot en fredlig demonstration i Sharpville i Sydafrika.

Trots att det har gått mer än 55 år sedan dess och apartheid har avskaffats, är vi fortfarande långt ifrån en diskrimineringsfri värld.

Diskriminering på grund av ras (eller hudfärg som det heter i svensk lagstiftning), härkomst, nationellt eller etniskt ursprung är ett problem i alla länder. Även i Sverige. Ändå har det tagit lång tid för Sverige att inför FN erkänna att rasism är ett problem i landet. I den senaste rapporten till FN:s kommitté mot rasdiskriminering förblir Sverige otydligt på den punkten.

Sverige har en lång historia av rasism mot nationella minoriteter som samer, finnar och judar. I dag är rasismen mot personer med utomeuropeisk bakgrund, så kallade ”rasifierade” eller ”icke-vita”, den tydligaste och mest utbredda formen av rasism i landet.

Ändå uppmärksammas detta vare sig i Sveriges rapporter till FN eller i huvudfåran av svensk politik.

I skolan, i arbetslivet, på bostadsmarknaden och i medierna finns det en tydlig ojämlikhet i Sverige mellan vita och icke-vita.   

I svensk politik och svenska medier talas det ibland svävande om bostadssegregation, etnisk segregation och ”utsatta områden.” Det talas sällan om att så kallade rasifierade eller icke-vita är överrepresenterade i dessa områden. Det kan vara på sin plats att tala om en rassegregation.

Att tala om rasismen och att göra det på ett sätt som är tydligt, verklighetstroget och sätter den i sitt internationella och historiska sammanhang, är avgörande för en effektiv antirasism.

Termen ”ras” må i svenska sammanhang föra tankarna till förlegad rasbiologi. Men problemet med radera ordet ”ras” ur lagstiftningen är att det saknas ett tydligt språk för att benämna rasismen mot personer och grupper som inte är vita. Alternativ som hudfärgsdiskriminering och hudfärgssegregation må vara på sin plats om än missvisande eftersom det ofta inte är hudfärgen i sig som är diskrimineringsgrunden. Hursomhelst, inte heller dessa alternativ är vanligt förekommande.

Betydelsen av att vara vit i Sverige skiljer sig inte betydligt från dess betydelse i andra länder i Europa. Det finns inte ett europeiskt land vars nationella identitet inte inbegriper en identitet som vit europé. Inte heller finns det ett europeiskt land som saknar en historia av ingrodda rasistiska föreställningar om utomeuropéer.

Detta avspeglas tydligt i den omfattande statistik om diskriminering som EU:s byrå för de grundläggande rättigheterna samlat in de senaste två decennierna.

Sveriges ställning i världen är även den lik andra EU-länders. Liksom den är lik andra så kallade utvecklade länder, vilka alla, utom Japan, är före detta europeiska bosättarkolonier.  

Även Sverige drar nytta av billig arbetskraft och tillgång till naturresurser i så kallade utvecklingsländer befolkade av icke-vita. Också Sveriges produktions- och konsumtionsmönster cementerar globala orättvisor och bidrar till att ödelägga miljön.

FN:s Generalsekreterare António Guterres har vädjat till utvecklade länder att göra upp med kolonialismens globala arv och bland annat förstärka demokratin inom FN, Världsbanken och IMF.

Men Sverige och andra utvecklade länder förefaller måttligt intresserade av stödja FN:s resolutioner för en mer rättvis och demokratisk världsordning.

I år är det 20-årsjubileet för den tredje världskonferensen mot rasism i Durban, Sydafrika. Resultatet av konferensen, Durbanförklaringen, är världens mest omfattande människorättsinstrument mot rasdiskriminering. Bland annat slår den fast att kolonialismen etablerade rasdiskriminering inom och mellan länder och att berörda stater har ett ansvar att stävja och vända dess konsekvenser.

På nyårsafton förra året röstade 106 medlemsstater av FN:s generalförsamling för ett omfattande förverkligande av Durbanförklaringen. Inklusive etablerandet av ett nytt antirasistiskt Permanent forum för människor av afrikansk härkomst.

Frankrike, Nederländerna, Slovenien och Tyskland tillhörde de 14 länder som röstade emot. Sverige och resterande EU länder avstod från att rösta.

Vilka steg kan då Sverige ta för att bättre bekämpa rasismen? Här är tre förslag:

  1. Tala klarspråk om rasismen i Sverige. Låt oss vara tydliga med att det finns en utbredd rasism i samhället och inte minst mot personer med utomeuropeisk bakgrund, så kallade rasifierade eller ickevita.
  2. Sätt rasismen i dess historiska och internationella sammanhang. Efter andra världskriget har Sverige velat göra sig internationellt gällande som ett undantag vad gäller rasism och delaktighet i en kolonial världsordning. Forum för levande historia har på senare år tagit steg mot att nyansera denna självbild, men mycket återstår för att göra vår nationella självbild mer sanningsenlig och aktuell.
  3. Gör antirasism till en lika självklar del av svensk politik som jämställdhet. Jämställdhet har blivit en självklar del av svensk politik. Detta bör även gälla antirasismen. Inte minst med tanke på den ökande mångfalden i samhället och fortsatta globala orättvisor. Jämställdhet kräver en utbredd grundsyn i samhället och omfattande åtgärder. Det kräver även antirasismen. Sverige bör fortsätta föra en feministisk utrikespolitik, men även en som är antirasistisk.  


Michael McEachrane, gästforskare vid Raoul Wallenberginstitutet för mänskliga rättigheter
Madubuko A. Diakité, Forskare Emeritus vid Raoul Wallenberginstitutet för mänskliga rättigheter


Fotnot: Den 21 mars kommer Raoul Wallenberg-institutet att lyfta problematiken med rasdiskriminering genom sin digitala filmfestival, Swedish human rights Film festival, där filmen ”Stay Woke: Black Lives Matter” kommer att visas tillsammans med en paneldiskussion med experter inom området.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt

/

Rasism

LÄS VIDARE

DEBATT Ska du av alla släppa in SD i värmen, Sabuni?

ÄMNEN I ARTIKELN

Rasism

Diskriminering

Kolonialism

António Guterres

Segregation

Mänskliga rättigheter