ÅSIKT

Hur många ska dö innan ni reagerar?

Debattören: Det finns lösningar – tillsätt en haverikommission

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: ANNA TÄRNHUVUD
Berättelserna om Jasmine och Josefin har berört tusentals människor och väckt berättigad ilska och frustration. Fallen visar på grundläggande systemfel som borde gå att lösa om den politiska viljan fanns, skriver Örjan Liebendörfer om Aftonbladets granskning.
DEBATT

DEBATT. De senaste dagarna har vi kunnat ta del av en rad olika berättelser som visar att välfärdslandet Sverige inte klarar av att tillgodose grundläggande behov hos barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (Npf).

I en serie artiklar och filmer har Aftonbladet lyft fram två fall av självmord bland unga flickor som tvångsomhändertagits trots att de uppenbart hade omfattande behov av vård- och omsorgsinsatser som en följd av funktionsnedsättning. Berättelserna om Jasmine och Josefin har berört tusentals människor och väckt berättigad ilska och frustration. Fallen visar på grundläggande systemfel som borde gå att lösa om den politiska viljan fanns.

Enligt uppgifter till Aftonbladet finns det ett hundratal barn som vistas på låsta institutioner med olika tvångsåtgärder. Här sitter de tillsammans med unga brottslingar, personer med drogproblematik och en historia med hot och våld. SIS-boenden som är avsedda för 15-17 åringar men som används som förvaring av barn ända ner i nioårsåldern när man inte tycker sig se alternativ.

Hur många av barnen kommer se självmord som den enda vägen? Hur många förtvivlade föräldrar kommer behöva begrava sina barn innan samhället vaknar och tar tag i systemfel och bristande förmåga att hitta lösningar?

Ett annat systemfel som blir allt mer uppenbart är försäkringskassans neddragningar av assistans till barn med omfattande funktionsnedsättningar, tros att LSS syftar till att ge barnen ett lagstadgat skydd. Ovilliga kommuner tar inte alls över ansvaret som det är tänkt och resultatet är barn som far illa och föräldrar som går under av stress och överbelastning. Att få ett barn med Npf innebär en oändlig kamp mot byråkrati i alla led, en kamp för att ens barn ska få del av de rättigheter som är lagstadgade. Under tiden måste föräldrar jobba deltid och vabba, en ren förlust för samhället i stort och enormt stressande för den som sitter mitt i ett kaos.

Till råga på allt finns det också uppenbara brister i barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. På många orter i Sverige finns knappt några läkare knutna till BUP och väntetiderna är långa. Inte ens om ditt barn vill ta livet av sig kan du räkna med snabb och effektiv hjälp av BUP.

Sommaren 2017 kunde P4 Stockholm i en serie reportage visa hur ett flertal barn i Stockholms län tagit livet av sig i väntan på behandling av BUP. Ett barn fick vänta 25 dagar på behandling och finns idag inte längre i livet.

Självklart finns det många barn som tas väl omhand av systemet, som får den hjälp de behöver av vård, omsorg, skola och socialtjänst. Allt för många faller dock igenom och hamnar i en enorm utsatthet som inte är värdig ett välfärdssamhälle. Kortsiktigt ekonomiskt tänkande, okunskap och bristande samordning mellan skola, vård och socialtjänst leder till haverier som sällan kommer upp i dagen, gömda för insyn av sekretessregler. Vi som jobbar med utsatta barn dagligen ser dock hela tiden spåren av misslyckande, kunskapsbrist och oförmåga att hitta fungerande lösningar.

Kortsiktigt ekonomiskt tänkande går före långsiktighet och fokus på barnets rättigheter. Akut vård går före förebyggande arbete och barn skuldbeläggs och behandlas som brottslingar trots att de har uppenbara och kända funktionsnedsättningar och rätt till vård.

I juli 2017 beslutade regeringen att FN:s barnkonvention ska bli svensk lag från 2020. I dag är vi inom flera områden långt ifrån att leva upp till konventionen som bland annat begränsar möjligheten att tvångsvårda barn.

Det är hög tid att regeringen tar ansvar för en helhetssyn som sätter barnens rättigheter i fokus, ställer krav på alla samhällsinstanser och tvingar dem att samverka och koordinera sina insatser. Ett första steg vore att tillsätta en haverikommission.

Det finns lösningar, det finns andra vägar att gå, det finns kunskap och engagemang. Men finns den politiska viljan?


Örjan Liebendörfer, rektor Solberga by, grundsärskola och LSS-boende.


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.