ÅSIKT

Lyssna på folket - ta fajten mot vinsterna

Debattören: I dag är det de arga direktörerna och riskkapitalisterna som hörs – var är motståndet?

Folket har sagt nej. Men det välfärdsindustriella komplexet är på krigsstigen. Det sägs att det ska demonstreras. För vinster i välfärden. Men vem för kampen för den offentliga vården, undrar John Lapidus.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Häromdan medverkade jag på den årliga Privatvårdsdagen arrangerad av Dagens Medicin. Med ett inträde på 4 995 kronor plus moms var det fem timmar för en viss sorts aktivister, lobbyister och beslutsfattare.

Ilmar Reepalu var också där. Han hade den föga avundsvärda uppgiften att presentera sin välfärdsutredning för detta ledarskikt inom dagens svenska sjukvård.

Verksamhetscheferna var arga.

Ekonomerna (enligt deltagarlistan bland annat en Director Business Development och en Market Access Manager) var ännu argare.

Men argast av alla var direktörerna och entreprenörerna, en sällsam blandning av välklädda varumärken (Johan Fredriksson, vd för Praktikertjänst och Sveneric Svensson, medicinsk direktör på Capio) och rufsiga riskkapitalister.

Själv var jag en främmande fågel i detta sällskap. Jag påtalade att Reepalus utredning är förvånansvärt vinstvänlig i förhållande till dess direktiv och i förhållande till den befolkningsmajoritet som vill ha bort vinster i välfärden.

Jag pekade på liberaliseringen av den svenska välfärdsmodellen och framförde några synpunkter som delas av ledande forskare på området. Exempelvis att framväxten av ett välfärdsindustriellt komplex leder till ökad ojämlikhet och en tudelad välfärd, där ett parallellt sjukvårdsförsäkringssystem redan existerar.

I publiken fanns även representanter för den offentliga vården.

Deras tystnad var ett talande exempel på att det välfärdsindustriella komplexet saknar en naturlig motpart. De privata vårdgivarna har sina kamporganisationer (Svenskt Näringsliv, Almega, Vårdföretagarna) som slåss för fortsatt privatisering på alla vårdnivåer, men Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) för knappast någon motsvarande kamp för den offentliga vården.

Det välfärdsindustriella komplexet är på krigsstigen. Dagens strid om vinster i välfärden jämförs med förra århundradets strid om löntagarfonder. Det sägs vara samma övergrepp nu som då. Det sägs att det ska demonstreras på Stockholms gator så som skedde 4 oktober 1983.

Jämförelsen haltar. Löntagarfonderna var den starka, reformistiska arbetarrörelsens offensiva försök att ta ett första steg mot ekonomisk demokrati. Motståndet mot vinster i välfärden är den svaga, splittrade arbetarrörelsens defensiva försök att återvinna något av det som var självklart på den tiden: en välfärdssektor bortom marknadsekonomins logik och kontroll.

I det perspektivet blir det tydligt vilka som har flyttat fram sina positioner. Ironiskt nog hade framflyttningen varit omöjlig utan den reformistiska arbetarrörelsens eftergifter från 1983 och framåt. En annan ironi är att de största välfärdsbolagen bildades med kapital från de avvecklade löntagarfonderna.

Direktörernas demonstrationslusta ska tas på största allvar. Den går inte att skratta bort, särskilt inte som en majoritet i Sveriges riksdag (nu även de lydiga Sverigedemokraterna) ställt in sig i ledet.

Med folkmajoriteten är det som sagt annorlunda.

Men det är en kraft som inte syns någonstans, inte ens på gator och torg där det alltjämt är gratis att befinna sig.


John Lapidus


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

FAKTA

DEBATTÖREN

John Lapidus, forskare i ekonomisk historia, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

DEBATTEN

Dagens strid om vinster i välfärden jämförs nu med förra århundradets strid om löntagarfonder. Det sägs vara samma övergrepp nu som då och det pratas åter om demonstrationer på Stockholms gator. Vad folket tycker syns inte - inte ens på gator och torg, som alltjämt är gratis, skriver debattören.