ÅSIKT

Feta barn får inte bli försöksdjur

DEBATT

Lars-Erik Litsfeldt: Alla metoder borde prövas innan läkarna tar till kniven

1 av 3 | Foto: Mindre socker ”Det kanske är dags att prova en lågkolhydratdiet med mer fett?”, skriver författaren Lars-Erik Litsfeldt. Han tror inte att magsäcksoperationer är lösningen på problemen med barnfetma.

Nu börjar vi se tydliga tecken på att det är operation av magsäckar som ska anses vara patentlösningen på svenska folkets övervikt. Vid överviktsenheten för barn på Huddinge universitetssjukhus planeras nu ett projekt med magsäckskirurgi på överviktiga barn.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Överviktsenheten ser positivt på möjligheterna att börja magsäcksoperera även måttligt feta personer. Entusiasmen beträffande kirurgiska ingrepp i matsmältningsorganen är total, och en etisk nämnd har godkänt projektet.

Men kirurgiska ingrepp är inte bara positiva, utan också farliga.

Man säger att operation tillgrips när alla andra metoder har provats. Men en metod som av någon anledning aldrig provas innan kniven tas fram är att dra ned på de insulinfrigörande kolhydraterna (sockerkedjorna som de också börjar kallas). Insulin förhindrar att fett används som bränsle och möjliggör också att fett kan lagras på kroppen. Vore det då inte intressant att prova en sådan metod där insulinet hålls så lågt som möjligt? Kanske den inte fungerar på alla, men tänk om den fungerar på en enda? Tänk om den fungerar på flera? Tänk om den fungerar på de flesta? Vet man? Har man provat? Icke?...

Frågan är varför entusiasmen för kirurgi är så stor? Är det kanhända status att få åtgärda överviktsproblem med kirurgi? Räknas detta som ”finare” än att ge fungerande kostråd som gör kirurgi onödig? Visst kan kirurgi vara en nödvändig lösning i vissa fall där exempelvis sjukdom gör det nödvändigt. Men att utgå från att kirurgi är den slutgiltiga lösningen när andra modeller inte provats är att gå för långt.

Överviktiga behandlas ofta som mindre vetande. De är också personer som förutsätts att inte förstå sitt eget bästa. ”Ät mindre och motionera mer” är det enkla budskap de får höra. Som om inte detta vore nog ska man nu också i allt större skala börja skära i barn. Barn kan säkert vara motiverade att genomgå en operation men är det säkert att de fått alla alternativen presenterade för sig?

Vi måste ifrågasätta de kommande kirurgiska experimenten på våra barn. Hur vet vi till exempel vad som händer när de opererade flickorna blir gravida? Klarar sig fostret? Hur klarar kroppen att alltid vara satt på sparlåga? Vi vet att kroppen kan ställa om sig och det finns också många exempel på hur magsäcksopererade har börjat öka ordentligt i vikt efter en tid.

Varför inte prova på något annat än lågkalorimetoden/svältmetoden för att bli smalare? Det kanske är dags att prova en lågkolhydratdiet med mer fett? Vi blir allt fler som har genomskådat de vaga grunder tallriksmodellen står på och hur meningslös en lågkaloridiet är för de allra flesta.

Den metod som förfäktas idag och som bygger på en negativ energibalans gör att patienten tappar muskelmassa för att när han/hon ledsnar (det gör man till slut när man får i sig för lite energi) lägga på sig drygt samma vikt men då i form av fett. Visst är det märkligt hur gamla fettskrämda teorier kan få fortleva decennium efter decennium?

För att folkhälsan ska ha en rimlig chans att repa sig är det nödvändigt att vi lär oss att äta rätt så att vi blir friskare.

Vi blir då med automatik mindre kostsamma för landstingen som istället kan satsa på friskvård och mer av avancerade behandlingar.

Idag lever läkemedelsindustrin gott på mediciner som får tas för att vi ätit för lite fett och för mycket lightprodukter. Livsmedelsindustrin tillverkar produkter som lättmargariner och annat som de flesta tror är nyttigt. Det är en jättemarknad som man naturligtvis inte vill släppa.

Det är dags att säga stopp innan det blir ytterligare ett sorgligt avsnitt i framtidens historiebok. Det kommer förmodligen att hamna i samma kapitel som det om tvångssteriliseringar och lobotomeringar.

Lars-Erik Litsfeldt (48 år författare Uppsala)