ÅSIKT

Hela listan – 158 tips till psykiatrin

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattörerna: Bemötande, diagnoser och uppföljning – lyssna på de som vet

Foto: Colourbox.com

”Ge inte en rakhyvel till någon som nyligen försökt ta sitt liv. Säg inte kom ut och säg till om det är något. Lämna mig inte ensam efter ett suicidförsök.”

Erika, 24 år.

Ovanstående är ett av alla viktiga tips vi fått in sedan vi startade uppropet ”158 tips till psykiatrin”. Idén föddes när vi läste reportaget om 24-åriga Elin, som har två diagnoser, tre självmordsförsök och långa perioder av medicinering bakom sig, och av en landstingsansluten terapeut fick en lista på 158 lustbetonade aktiviteter mot sina problem. Några av tipsen var att ”klara av en bantningskur”, ”köpa kläder” och ”sköta om ett akvarium”. Det var uppenbart att Elin tillhörde helt fel målgrupp för den typen av behandling.

Vi vet att det finns många engagerade och skickliga behandlare inom psykiatrin, men det finns också uppenbara brister. Vi bestämde oss för att i ett upprop vända på perspektivet och ge 158 tips till psykiatrin från människor som själva har erfarenhet av psykisk ohälsa, däribland vi själva.

Även om vår lista inte är en vetenskaplig undersökning, kan vi ändå skönja vissa mönster bland de tips vi fått in.

”Glöm inte att även vi patienter är människor – precis som du. Hur skulle du själv vilja bli bemött?”, skriver 31-åriga Hanna.

En majoritet av tipsen handlar om just bemötandet inom den öppna och slutna psykiatrin. Många upplever sig ha blivit kränkta i mötet med vården genom att inte ha blivit tagna på allvar, inte blivit lyssnade på, eller fått direkt olämpliga kommentarer om utseende och sexualitet. Många uttrycker också en stark önskan om att bli bemötta som individer, inte diagnoser. Mycket handlar om förståelse och värdighet. Ida skriver: ”Se till att en person som söker för (extrem) panikångest på vårdcentralen inte får en läkare som skriver ut allergi-tabletter, rycker på axlarna åt att personen väger 43 kilo och sen säger att den inte får söka ny hjälp förrän tabletterna är uppätna om två månader (...).”

Ett flertal tips handlar om diagnoser, medicinering och behandlingsmetoder. Ulrika, 48, uppmanar psykiatrin att uppmärksamma samsjuklighet, som ångest och depression i samband med missbruk, medan 53-åriga Kerstin Andersson vill se en psykiatri med mer kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder. Flera tipsare efterlyser även samordnare eller en lots som kan guida en rätt, då vägarna inom vården upplevs som krokiga och förvirrande.

Förebyggande arbete, kontinuitet och uppföljning står på många av våra tipsares önskelista. David Olsson menar att ett uppföljningssamtal bör göras åtminstone ett halvår efter avslutad behandling. Cissi, 43 år, förstår inte hur en patient med stort behov av kontinuitet kan tilldelas en terapeut som snart ska gå i pension. Och Birgitta, 53, sammanfattar mångas frustration så här: ”Att träffa nya stafettläkare/psykologer vid varje incident suger, man måste dra heeeela historien om och om igen (vad har de journaler till?) och alla har sina egna idéer om behandling och medicinering.”

Enskilda fall eller strukturella tendenser? Resursbrist eller organisationsproblem? Vad som ligger bakom dessa historier vet vi inte. Men vi hoppas att psykiatrin och ansvariga politiker tar till sig de 158 tipsen för vad de är: en viktig, smärtsam, arg – men också ofta humoristisk – lista med önskningar från människor som sett behoven på nära håll. Eller som Anonym påpekar i ett av sina tips: ”Jag hoppas att mina dåliga erfarenheter kan göra att vården blir bättre!”.

Läs hela listan här.

Josefin Branzell Hertz

Sanna Gustavsson

ARTIKELN HANDLAR OM