Glöm aldrig Rolf Machnow

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Peter Birro: Jag vill leva i ett land där även
en narkoman betraktas som en människa

Rolf Machnow misshandlades till döds av två poliser.

De sa att han hade ramlat och slagit ihjäl sig själv mot ett skrivbord. Ingen brydde sig och rötäggen gick fria.

Jag har aldrig kunnat glömma Rolf Machnow. Jag vill leva i ett land där även en narkoman betraktas som en människa och har rätt till den rättvisa och ömhet han är värd.

Rolf Machnow.
Rolf Machnow.

Rolf har flera brutna revben, skallskador, blåmärken både fram och bak på hela kroppen. Han dör av inre blödningar för att hans mjälte spruckit som ett resultat av hårda slag.

Mitt hjärta fylls av ömhet när jag tänker på Rolf Machnow. Jag har aldrig kunnat glömma honom. Jag har aldrig lyckats försona mig med tanken på att det som hände Rolf långsamt bara ska få försvinna in i glömskan. Som om hans liv inte var lika mycket värt som alla andras. Som om den värdighet en människa förtjänar kan reduceras till en konjunkturkurva som stiger och sjunker som vilken styrränta som helst, beroende på var i den sociala hierarkin hon för tillfället råkar befinna sig. Rolf Machnow befann sig längst ner, på botten. Han var en av alla dem som inte räknas.

Så när tre civilklädda poliser den 28 juni 1982 fick syn på Rolf där han satt med sin bror vid fontänen på Sergels Torg så var det ingen människa de såg, utan en jävla narkoman.

Rolf var ju känd hos polisen som knarkare. De visste vem han var. För dem var Rolf bara ännu en av alla fladdriga missbrukare, knäppskallar och trasproletärer som kryper omkring på botten. Men botten är en plats i varje människa. Den finns i oss alla. Den ser bara annorlunda ut. Vi bär alla en oändlig fallhöjd inom oss. Och längst ner i själen finns en plats där maktlöshet, förtvivlan och ensamhet råder. Det är där vi hamnar när allting brister. När vi inte orkar bära livets tyngd, eller ens oss själva. Vi kanske inte ens vet om att botten finns. Men så händer någonting: ett äktenskap går sönder, en outhärdlig sorg drabbar oss, en personlig katastrof. Eller bara en ständigt gnagande känsla av meningslöshet och tomhet. En plågsam längtan efter ömhet och bekräftelse som aldrig blir tillfredsställd. Och plötsligt blir smärtan så djup och ohanterlig att vi förlorar kontrollen över våra liv och störtar ner i mörkret. Då är det lätt att ta till flaskan. Då är det lätt hänt att man söker efter nånting som kan lindra, trösta, döva.

En del fastnar i ett missbruk som bara eskalerar. Många lyckas visserligen hålla upp en respektabel fasad utåt men börjar lever hemliga liv där ingen runt omkring har en aning om vad som pågår. Andra faller handlöst genom alla skyddsnät och slår i betongen på Sergels Torg. Det var där Rolf hamnade. Han trampade igenom isen och blev en av ”de andra”. Man tror väl aldrig att det ska hända en själv – men plötsligt så är man bara där, på andra sidan, och man vet inte hur och när det hände.

Men Rolf ville leva. Han hade bestämt sig för att ta lägga av och den där varma junidagen 1982 var han ren, även om han hade druckit. Enligt obduktionsprotokollet hade han en alkoholhalt på en promille. Det blir man inte redlöst berusad av, som poliserna senare skulle hävda i sin rapport. Men eftersom Rolf började käfta emot när de gick fram till honom för att kolla om han var påtänd så bestämde sig två av poliserna för att ge pundaren en läxa. De drog med honom bort till OT-rummet inne på T-centralen. Det var ett slags väntrum på 3x2 meter där gripna personer förvarades i väntan på transport till polishuset. Det blev dock ingen resa till polishuset för Rolf Machnow. Istället blev det färd i ambulans till Sabbatsbergs sjukhus. Inne på akutintaget dör Rolf nästan omedelbart under vårdpersonalens händer. Rolf har flera brutna revben, skallskador, blåmärken både fram och bak på hela kroppen. Han dör av inre blödningar för att hans mjälte spruckit som ett resultat av hårda slag. Rolf är så illa tilltygad att någon i sjukpersonalen tycker att det ser ut som om han varit med om en trafikolycka. Alla är fullständigt övertygade om att Rolf har misshandlats till döds.

De båda poliserna hävdar dock att Rolf har ramlat och slagit ihjäl sig själv mot ett skrivbord. Han har studsat fram och tillbaka på det mest akrobatiska sätt man kan tänka sig och själv förorsakat sina skallskador, sina revbensfrakturer, den brustna mjälten, alla blåmärken. Poliserna förklarar att de bara maktlösa stått och sett på och inte hunnit ingripa. Om man jämför polisernas rekonstruktion av det som hände med Rolfs skador så är det uppenbart för alla att de ljuger.

Men det mest upprörande är kanske inte det faktum att två poliser slår ihjäl en narkoman. Det har ju hänt flera gånger. I Osmo Vallos fall räckte det inte ens med att åtta vittnen såg vad som hände, hur en av poliserna ställde sig på Osmos rygg och hoppade trots att han låg med händerna fastlåsta bakom ryggen på stengolvet i en trappuppgång. Ingen brydde sig ändå om vad vittnena berättade och polisen gick fri. Han fick till och med blommor av sina kollegor.

Nej, det som upprör mest är att ansvariga myndigheter både i Osmo Vallos och i Rolf Machnows fall gör sitt bästa för att skydda rötäggen och sopa allt under mattan.

Och de gör det inte för att de är onda eller smittade av den högerextrema kåranda som var utbredd inom delar av Stockholmspolisen under större delen av 80-talet och som kanske fortfarande lever kvar här och där, vad vet jag. Rättsläkare, obducenter, JO – alla väljer att blunda för sanningen därför att Rolf inte är en människa som alla andra. Han är bara en narkoman, utan någon som helst betydelse. Varför dra vanära över en hel poliskår där majoriteten gör ett fantastiskt arbete och väcka skandal för en gammal knarkares skull? Vad ska det tjäna till? Bättre då att låta dammet och tystnaden falla. Döda narkomaner gör inget väsen av sig. Men jag kan inte låta bli att tänka på en nations samvete, om inte någonting går sönder i oss alla om det som hände Rolf bara får passera utan att samhället ger honom och hans familj någon form av upprättelse för den enorma kränkning och det brott som han utsattes för.

Jag har hört att det kinesiska uttrycket för ”upprättelse” lyder: ”Berätta om det som hänt för fem familjer.” Det är det jag har gjort nu. Jag har berättat om det som hänt. För att minnet av Rolf inte ska få falla i glömska. För att jag vill leva i ett land där även en narkoman betraktas som en människa och har rätt till den rättvisa och ömhet han är värd.

Peter Birro

Publicerad: