ÅSIKT

Partierna blundar och släpper in extremister

Debattören: Rädsla för rasiststämpeln gör att man inte vågar ta tag i problemen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Getty
Under de senaste åren har vi kunnat se fler och fler exempel av hur de politiska partierna uppenbarats med medlemmar som hyst islamistiska åsikter eller rört sig i det gränslandet, skriver Mike Enocksson. Bilden är ett montage.

DEBATT. Entrism. Det är nog ett ord som få använder i sin vardagliga vokabulär, inklusive de som har ett djupare politiskt intresse. Det är ett ord som inte ens förekommer i Svenska Akademiens ordlista, Svenska Akademiens ordbok eller Svensk ordbok. Det är dock ett ord som fler av oss behöver lägga på minnet.

Entrism är en politisk taktik som handlar om att personer som egentligen är av andra värderingar går in i en organisation, tar över den och omvänder den för att företräda sina egna värderingar. Organisationen blir som en värd för de åsikter som de nya medlemmarna tar med sig, utan att de behöver lägga ner mödan i att bygga upp en helt ny organisation. Kopplingar till djurriket kan göras för den som önskar.

Denna politiska taktik är något som nyttjades av trotskister under 1900-talet. Trotskister, eller ”trottar” som de gärna fått benämning som inom arbetarrörelsen, har i efterhand blivit ett spöke som det talas om i nästintill nostalgisk anda. Trotskisterna var ofta få till antalet, och av den anledningen kunde de inte bilda någon egen livskraftig rörelse. Men deras ideologiska driv och deras taktiska sinne gjorde att de försökte infiltrera och ta över olika organisationer inom arbetarrörelsen.

Ett exempel är brittiska Labours före detta ungdomsförbund som togs över av trotskister under 70- och 80-talet. Konsekvensen blev till slut att Labour bildade ett helt nytt ungdomsförbund 1993.

Trotskister finns visserligen fortfarande, men deras entristiska försök verkar ha avtagit. Under 2000-talet känns det dock som att entrismen har tagit sig ett annat ideologiskt uttryck, och det inte minst i Sverige.

Under de senaste åren har vi kunnat se fler och fler exempel av hur de politiska partierna uppenbarats med medlemmar som hyst islamistiska åsikter eller rört sig i det gränslandet. Detta har nog inte undsluppit något av de etablerade partierna, förutom då Sverigedemokraterna av förklarliga skäl, men de har snarare problem med en annan form av extremism.

Men är dessa olika exempel som vi fattat bekantskap med genom massmedia verkligen ett uttryck för entrism? Är det inte snarare som så att de är enstaka exempel på olyckliga medlemsanslutningar?

De etablerade partierna, exkluderat SD, har under flera år haft ett intresse av att koppla an de invandrargrupper som uppkommit i vårt land. Mest framgångsrika i detta har förmodligen de rödgröna partierna varit, och framför allt socialdemokraterna som också är och alltid varit starka i storstadsförorterna med stor utomeuropeisk invandrarbakgrund. En bakomliggande anledning till det är att det har funnits och fortfarande finns en genuin vilja hos många att även dessa grupper skall inkluderas i det politiska livet i Sverige, som en del av integrationsprocess och en levande demokrati.

I klarspråk innebär det att det inte är intressant vilka värderingar personerna har, så länge de är partimedlemmar lojala till den rådande ledningen och att de kan värva viktiga väljargrupper.

Parallellt med detta finns där också en politisk taktik i att vilja öka sitt medlemsantal, vinna röster och därmed stärka sin politiska maktställning. I detta åsidosätts också förekomsten av värderingsfilter. I klarspråk innebär det att det inte är intressant vilka värderingar personerna har, så länge de är partimedlemmar lojala till den rådande ledningen och att de kan värva viktiga väljargrupper.

Konsvekvensen blir att dessa nya medlemmars personliga värderingar får ett fäste inom den egna politiska organisationen, där de också driver sin egen politiska agenda.

Att gå ut och bilda ett islamistiskt parti i Sverige hade varit politiskt självmord. Då är det betydligt lättare att istället gå med etablerade partier, säga de rätta orden i de rätta sammanhangen, få politiska uppdrag och sedan bakom kulisserna bygga sig en egen ideologisk plattform. Samtidigt så stöts all kritik bort som uttryck för ”rasism” och ”islamofobi”.

Vid sidan av öppenhet och inkludering, måste det samtidigt finnas ett filter för vilka värderingar som tillåts att komma in en partipolitisk organisation.

Det är viktigt att vi inkluderar människor som kommer hit i det politiska livet, och därigenom i vårt demokratiska system. Det tror jag vi alla tjänar på, då exkludering knappast är något som visat sig framgångsrikt.

Vid sidan av öppenhet och inkludering, måste det samtidigt finnas ett filter för vilka värderingar som tillåts att komma in en partipolitisk organisation. Bara för att någon blir medlem i ett politiskt parti som står upp för alla människors lika värde, betyder det inte att den medlemmen per automatik står upp för de värderingarna.

Än mer problematiskt blir det när dessa personer också bildar egna lokalföreningar med likasinnade eller tillåts besitta politiska positioner i utbyte för väljarrekrytering. Lösningen är inte att de partipolitiska organisationerna upprättar egna säkerhetstjänster för att kontrollera sina medlemmar.

Lösningen ligger i att sluta vara naiva och tro att dessa åsikter inte finns och att sluta vara rädda för att ta i den här problematiken på grund av eventuella rasiststämplar. Inte minst måste det egna politiska taktiserandet och viljan till makt åsidosättas, framför värnandet om alla människors lika värde.


Mike Enocksson, socialdemokrat och statsvetare


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM

Populism

Fascism

Migration

Politik