ÅSIKT

Jag blev utslängd – från kriscentret

Foto: MISSTÄNKTES VARA JOURNALIST Ulf Nygren var orolig för sin systerdotter och ställde frågor i krisrummet. Då kom tre poliser och anklagade honom för att vara en journalist som ”gottade sig i den nationella olyckan”. De trodde inte på att Ulf hade en anhörig i Thailand utan kastade ut honom.
DEBATT

Ulf Nygren åkte ut till Arlanda i måndags kväll i hopp om att hans systerdotter skulle vara ombord på planet med de första hemvändande från katastrofen.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Han blev utslängd från krisrummet, han uppförde sig inte som en anhörig, menade polisen.

När de upptäckte att han skrivit böcker, misstänktes han vara journalist.

Foto: Ulf Nygren.

Hur ser beredskapen ut i krisrummet? undrade jag medan jag satt i bilen på väg ut till Arlanda i måndags kväll, när de första svenskarna väntades tillbaka från katastrofområdet.

Jag var på väg dit eftersom min bror och systerdotter saknades, jag hoppades att min systerdotter skulle vara med ombord.

I Arlandas ankomsthall fanns det personal från Luftfartsverket, det stod poliser ovanför rulltrappan, där kameramän från tv stod beredda att filma det inkommande planet när det landade. Jag hade stoppat ner en digital videokamera, jag hade inte tänkt använda den medan jag väntade, men ville ta en bild om min systerdotter skulle anlända från Thailand.

Krisrummet låg till vänster nedanför en annan rulltrappa. Där nere stod ytterligare poliser vars uppgift var att bevaka krisrummet mot journalister. Eftersom jag blev nyfiken gick jag fram och frågade om de stod där för att det hade hänt något.

Deras reaktion visade att jag inte borde ha gjort så, men eftersom jag väntade en anhörig, fick jag ändå fortsätta in i rummet, trots att det var nära att de tittade i min ryggsäck.

Det var vid femtiden på eftermiddagen, planet väntades landa vid sju. Jag var bland de första anhöriga.

Därinne rådde full beredskap eftersom det ryktades om ett tiotal skadade. Personal från Danderyds sjukhus: terapeuter i krishantering, sjuksköterskor, kuratorer och läkare hade placerats vid bord. De var omgivna av personal från Röda korset och poliser som uppenbarligen spanade efter journalister som ville ha ett scoop.

En kvinna ställde sig framför mig, hon frågade vem jag inväntade, och efter att jag svarat vad min systerdotter hette och undrat om hon fanns med på passagerarlistan, kom pressombudet och förklarade att det inte fanns några passagerarlistor, men att jag kunde vänta ändå och ta en kopp kaffe. Det var gratis, liksom smörgåsarna.

Varför finns inga listor? frågade jag.

Det är bara polisen som har dem, förklarade han. Det var inte meningen att Arlandapersonalen skulle meddela dödsbud.

Det var förståeligt. Å andra sidan svävade jag i ovisshet om systerdotterns ankomst och fylldes av en oro som inte passade in eftersom den störde där. Tv:n var avstängd och sladden urdragen, den kunde förmedla bilder, så jag gick runt och såg på förrådet av insamlade kläder och filtar. Det fanns ingen information att få därinne, så jag åkte upp till den vanliga ankomsthallen och pratade med journalisterna där. De kunde berätta att tio ambulanser var inkomna. Jag åkte ner till krisrummet igen, slog mig ned hos en Röda kors-läkare och förhörde mig om de infektioner som kom i dödsvågens spår.

Han nämnde kolera innan jag märkte tre skinnklädda skuggor bakom mig, som förvandlades till poliser. De ville tala med mig.

Jag hade väckt uppseende i krisrummet genom att ställa frågor, och de kunde inte förstå att det var oron som ställt frågorna.

De sa att jag inte betedde mig som en anhörig, ”anhöriga är tysta och lugna”. Jag var upprörd, frågande och ångestladdad. Jag passade inte in.

Nu var det deras tur att fråga om systerdotterns namn och hennes telefonnummer, om mitt personnummer och min adress, och medan en av dem spände ögonen i mig, gick de andra in i en dataterminal för att kolla uppgifterna.

”Det var som vi misstänkte från början”, sade de till slut. ”Du är journalist.”

De hade sett min hemsida med ett reportage från Amsterdam, och att jag skrivit ett par böcker, och en pjäs om Uppsala.

Det hjälpte inte att jag vidhöll att jag ändå hade en anhörig i Thailand; att jag inte ens var anställd på en tidning.

Jag ansågs frilansa och vara där för att gotta mig i den nationella olyckan med försök att få ett scoop från någon av de ankommande.

”Vi vet vilka hyenor som finns”, fick jag höra, och jag var glad att de ännu inte sökt igenom ryggsäcken, för då skulle de fått vatten på sin kvarn.

Sedan fördes jag vänligt, men bestämt ut från krisrummet, följd av ett tjugotal knivblickar från krisgruppen. Jag fick vänta i den vanliga ankomsthallen, långt från hjälpande kuratorer.

Uppe i trappan kom ett efterlängtat sms: min systerdotter var vid god vigör, liksom min bror som firat jul i Thailand.

Oron behövde inte ställa fler frågor, men vreden fick mig att sätta mig vid datorn efter att det misstänksamma föraktet sköljt som en våg över mig.

Vi lever ännu i en skyddad zon häruppe i Norden. Följaktligen är den här typen av krissituationer, som är att jämföra med ett krigstillstånd, svårhanterliga för oss. Det nordiska mörkrets allvar har sänkt sig över oss. Och väntar ännu på sin upplösning.

Ulf Nygren (författare)