ÅSIKT

En minut skilde oss och döden åt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Författaren Anna Benson: Vi kommer att resa, fortsätta leva – inte låta dem vinna

1 av 3 | Foto: Debattören Anna Benson, till höger, och hennes sambo.

DEBATT. En fruktansvärd dag. Jag försöker tänka. Känna. Minnas. Det har inte gått ett dygn när detta skrivs. Jag och min sambo Susanne var på väg ut till flygplatsen. Terminalen. Den terminalen. Vår taxi är sen. Susanne är stressad. ”Vi hinner”,  säger jag.

Taxin släpper av oss precis utanför. Vi rusar in i terminalen. Där är helt tyst. Spöklikt. Det är bara några sekunder, men känns som minuter. Sedan rasar allt. Taket raserar. Folk kommer springande. Skrik. Tårar. Allt går snabbt nu. Flygplatspersonalen är snabba. En del är fulla av blod. Men de ropar gång på gång ”terror, terror, explosion, terror, evakuera, evakuera”. Det är de orden jag minns.

Susanne och jag springer ut. Vi springer på vägen där vi precis åkte i taxi. Och möter mängder av brandbilar, poliser och ambulanser. Där blir vi fast och vi hamnar mitt i det. Overkligt.

En karavan av räddningspersonal kommer. De bär bårar. Uppskattningsvis ett femtiotal. Vi står där, mitt i. Bland alla skadade och döda. Jag har aldrig sett en död människa förut. Men jag ser en del nu.

Runt alla bårar står flera människor, uppskattningsvis ett femtiotal även det, som är skadade. Blod rinner. Ansikten, armar, ben är brännskadade, händer är uppfläkta. Flera skriker av smärta, andra är mer avtrubbade. Det finns inte tid för dessa. Det är personerna på bårarna som prioriteras. Man försöker rädda liv.

Vi tar oss ifrån flygplatsen. Hoppar in en bil med två byggarbetare. De har arbetat på terminalen bredvid. Vädjar om hjälp och ber dem att köra oss till Centralstationen.

Vi tänker ta ett tåg till en stad med flygplats. Amsterdam, Düsseldorf, Rotterdam. Bort från Bryssel.

De kör oss. Samtidigt väller det ut människor från flygplatsen. Samtliga evakueras. Vi tänker att det kanske inte är så smart att åka till Centralstationen, men väljer ändå att chansa för att komma bort. Allt går så fort, men ändå så långsamt.

När vi sitter i bilen hör vi på radion att ännu en bomb har detonerat. Nu i tunnelbanan. Allt stängs. Även Centralstationen. Vi tänker hyra en bil i stället, men även uthyrningsfirmorna stänger. Folk får panik.

Vissa byggnader evakueras samtidigt som vi hör att man uppmanas att stanna inne. Men alla vi som försöker ta oss in någonstans kommer inte in. Allt är låst. Blockerat. Vi har inget bagage heller. Det är kvar på flygplatsen och det är kallt ute.

Vi kommer tillslut in på ett kafé. En vänlig kvinna hjälper oss in. Vi får ladda mobilerna och blir uppkopplade. Mobilnätet har legat nere sedan attacken. Det går varken ringa in eller ut. Men digitala tjänster som FaceTime och Skype räddar oss och vi kan kommunicera med omvärlden.

Vi ser en massa människor inne på caféet som också försöker kommunicera, boka hotell eller ta sig därifrån.

Utanför är det en krigzon. Sirener ljuder. Mittemot är en av de stora tågstationerna men den är givetvis också avspärrad. Militärer går och vaktar med automatvapen hängandes. Är detta Bryssel? Plötsligt brottar insatsstyrkan, i svarta skottsäkra västar, ner två killar på gatan. De bär båda rånarluvor men vi vet inte mer än så. Vi inser att vi måste härifrån.

Vi springer ut på gatan och lyckas haffa en taxi. En äldre kvinna från Sydafrika följer med. Människor möts och hjälper varandra vilket fascineras i dessa situationer. Taxichauffören blir vår räddning. Vi övertalar honom att köra oss till Rotterdam. Jag pratar franska med honom och vi kommer överens om ett pris. Resan är knappt två timmar. Vi kommer ut. Ut från kaoset. Skriken. Blodet. Terrorn.

Vi reflekterar över vad som har hänt. Tacksamma. Så otroligt jäkla tacksamma.

Det kunde varit vi. Susanne eller jag. På båren. En minut, kanske två skilde oss och döden åt. Det var inte dags denna gång. Vi kör på ett tag till.

Vi pratar också om hur det kommer att påverka oss. Terrorn. Vad som pågar. Men nej, vi kommer inte sluta att leva. Vi kommer att resa. Fortsätta leva. Vi kommer inte låta dem vinna.

Anna Benson

Bryssel

Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM