Debatt

I dag blir även vi tjejer fotbollsproffs

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Anja Gatu: ”Fittstim” präglade vår generation – nu syns resultaten

Anja Gatu: Dagens feminism är så mycket mer än att kräva rätten att gå barbröstad.

Belinda Olsson väcker debatt, än en gång. Och en diskussion om hur feminismen mår är alltid välkommen. Det jag ställer mig frågande till är att ta utgångspunkt i de frågor som får mest massmedial uppmärksamhet.

Även när ”Fittstim” kom ut för femton år sedan gick den mesta kritiken ut på att boken var ytlig och handlade om ett gäng mediebrudar vs Ulf Lundell. Men det är att undervärdera den boken. Vad ”Fittstim” väckte för femton år sedan var ett samtal, som i många fall pågått sedan dess.

Boken spann vidare på sjuttiotalets feministiska insikt om att det personliga är politiskt och det som hände långt bort från mediernas strålkastarljus var att tusentals tonårstjejer läste, kände igen sig, blev förbannade och agerade. Vi läste vidare, vi läste Nina Björk och prenumererade på Bang och startade feministföreningar på våra gymnasieskolor. Vi arrangerade studiecirklar och tog diskussioner i klassrummen och besökte varandras feministfestivaler, i Gävle, Linköping och Tensta. Det syntes sällan i kulturdebatten. Men jag vågar påstå att Fittstim präglade en generation svenska kvinnor (och en drös män), en generation som nu är runt trettio år gamla och har feminismen i ryggraden vart vi än går.

Kanske är det därför jag aldrig har tvivlat på att feminismen lever och inte skulle komma på tanken att fråga mig om den har spårat ur. För jag ser mig omkring, och jag ser feminism överallt.

Jag ser från min egen sporthorisont de kvinnliga sportjournalisterna bli fler och fler, och stötta varandra i nätverk. Att bli som Pia Sundhage var något vi varnades för när vi var barn. Det vill säga lesbiska, med allt vad det innebar. Dagens flickor och pojkar står med autografblocken och skriker ”Pia, Pia” med ljusa röster efter landskamperna. Jag vill gråta av glädje när jag ser det. Mitt kapitel i ”Fittstim” hette Flickor blir inte fotbollsproffs i Italien – i dag blir flickor fotbollsproffs i Sverige och spelar EM på hemmaplan inför fullsatta, vrålande läktare. Även om herrlandslagets spelare fortfarande går vilse i konsten att visa respekt för sina kvinnliga kollegor har det hänt enormt mycket på detta område. Som fotbollstränare på nittiotalet oroade jag mig över att tjejerna jag tränade inte såg några vuxna kvinnor spela fotboll. I dag vet varenda fotbollsspelande tioåring vem Nilla Fischer är.

Jag ser sjuksköterskor som protesterar mot dåliga villkor. Jag ser Rättviseförmedlingen vidga nätverk, jag ser män 'Tacka nej' till att delta i paneldebatter med enbart män. Jag ser organisationer som stärker tonårstjejer, jag ser Elektra Sharaf hjältar och hjältinnor som jobbar mot hedersförtryck.

I Malmö slåss vi för förlossningsvården och en barnomsorg värdig namnet, vi protesterar mot att en kvinna som sagt nej inte anses våldtagen av tingsrätten. Det är i mångt och mycket samma teman som feminismen alltid ägnat sig åt. Möjligheten att förvärvsarbeta på samma villkor som män. Rätten att bestämma över våra egna kroppar.

Finns det motsättningar mellan dessa olika grenar av dagens svenska feminism? Motarbetar vi varandra, som Ebba Witt-Brattström hävdar från sin forskarkällare i Gamla Stan? Inte som jag upplever det. Det finns kanske ingen sammanhållen rörelse med tydliga språkrör. De som syns mest kommer alltid vara de mest spektakulära aktörerna. Men dagens feminism är så mycket mer än att kräva rätten att gå barbröstad.

Den grundar sig i övertygelsen om att det går att skapa ett jämställt samhälle. Våra vägar dit må se olika ut, men det betyder inte att vi motarbetar varandra. Tvärtom. Mångfald stärker.

Anja Gatu

Publisert: