Intervjun med Löfven kan vara vägen framåt

Peter Esaiasson: Så sanerar vi debattklimatet och undviker fake news

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Foto: JOAKIM ROOS, SVT (Montage)
Debatten om invandringspolitik och integration behöver bli mer konstruktiv. Det kan förvåna, men faktum är att Agenda-intervjun med Stefan Löfven visar på en väg framåt, skriver Peter Esaiasson.

DEBATT. Debatten om invandringspolitik och integration behöver bli mer konstruktiv. Det kan förvåna, men faktum är att Agenda-intervjun med Stefan Löfven visar på en väg framåt.

Mot slutet av intervjun frågade Anders Holmberg om gängkriminaliteten varit lika omfattande även utan den stora flyktinginvandringen under de senaste decennierna. Löfven svarade att om människor som är födda i Sverige hade samlats under samma förutsättningar – alltså utsatta områden med ekonomiska klyftor, sociala orättvisor och arbetslöshet – hade läget varit detsamma.

Meningsutbytet är viktigt. Holmberg ställer en fråga om vad som hänt om Sverige bedrivit en mindre generös flyktingpolitik, alltså en kontrafaktisk fråga.

Löfven svarar med att beskriva en tänkt jämförelsepunkt där förorterna befolkas av personer som är födda i Sverige av inhemska föräldrar i stället för av personer med utländsk bakgrund. Därmed ger Löfven ett svar på frågan om personer med inhemsk bakgrund är mindre brottsbenägna än personer med utländsk bakgrund om alla andra förutsättningar är lika.

Holmbergs och Löfvens gemensamma tankeexperiment är viktigt för att det öppnar för en saklig diskussion. Alla som är intresserade av att debatten förs på sakliga grunder bör försöka enas om det mest rimliga svaret på Holmbergs fråga.

Genom att beskriva vad han tror är den kontrafaktiska situationen möjliggör Löfven en fokuserad diskussion om fakta i målet; om vad som talar för och emot hans beskrivning. (Eftersom personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken även under hänsynstagande till socioekonomiska förutsättningar har Löfven antagligen fel i sak, men för resonemanget är det mindre viktigt.)

Vad mera är. Genom att Holmberg ställer en tydlig kontrafaktisk fråga, blir det uppenbart att Löfvens jämförelsepunkt bara är en av flera möjliga. Jämförelsepunkten som många kritiker är intresserade av är i stället hur omfattande gängkriminaliteten varit om Sverige fört en mindre generös flyktingpolitik, exempelvis som den i Danmark.

Kritikernas fråga blir då hur omfattande gängkriminaliteten varit om Sverige hade haft färre invånare och färre personer med egenskaper som ökar sannolikheten att man bosätter sig i ett förortsområde (så hade det ju varit med en mindre generös flyktingpolitik).

Givet hur brottsstatistiken ser ut är min egen bästa gissning att kriminaliteten och en rad andra företeelser som skolresultat, bostadsförhållanden, försörjningsstödsutbetalningar och vårdköer hade varit mer positiva med en dansk flyktingpolitik.

Alla är dock inte överens om svaret. Jag har diskuterat med empiriskt orienterade forskare som menar att de senaste decenniernas skattesänkningar, skatteflykter, skolreformer och New Public Management-reformer förklarar det allra mesta av de oönskade utfallen och flyktingpolitiken bara en mindre del. (Alltså väsentligen samma ståndpunkt som Löfven intar när gäller gängkriminalitetens orsaker.)

Men igen – genom att vara noga med valet av jämförelsepunkter finns förutsättningar för en mer saklig debatt.

Tankeexperimentet med fråga och kontrafaktiska jämförelsepunkter som beskriver sannolika framtidssituationer under givna förutsättningar kan användas på samtliga problem som har med politikens orsaker och konsekvenser att göra. Det är en tillämpning av hur metodmedvetna samhällsvetare tänker kring hur man ska kunna identifiera orsaker och konsekvenser till samhällsfenomen.

Agenda-intervjun illustrerar att tankemodellen kan användas också i den politiska debatten.

Poängen är att det kontrafaktiska tänkandet kan sanera debattklimatet genom att göra fler diskussioner till empiriska frågor om hur det faktiskt ligger till i verkligheten och genom att skilja empiriska frågor om sakförhållanden från värderingsfrågor om hur det borde ligga till. (Nu när vi enats om konsekvenserna av den svenska flyktingpolitiken, hade det varit önskvärt att Sverige fört en dansk flyktingpolitik i stället?)

Politiker är inte tränade för att resonera systematiskt kontrafaktiskt, vilket märktes i Agenda-intervjun. Likaså är ideologiskt övertygade personer ovilliga att ställa vissa frågor, exempelvis om flyktingpolitikens konsekvenser. Men journalister och alla vi som tar avstånd från fake news borde kunna använda tankesättet för att hyfsa debatten.

Fler kontrafaktiska jämförelsepunkter alltså!


Peter Esaiasson, statsvetare Göteborgs universitet


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

ARTIKELN HANDLAR OM