Debatt

Löpande band-tänket har tagit över vården

Debattören: Jag vill vara människa, inte ett vårdobjekt på en marknad

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I dagens vård styr ledningen enbart med balansräkningen. Det är orimligt att patienterna ska betala priset för en dysfunktionell vårdorganisation, skriver patientrepresentanten Hans-Inge Persson.
I dagens vård styr ledningen enbart med balansräkningen. Det är orimligt att patienterna ska betala priset för en dysfunktionell vårdorganisation, skriver patientrepresentanten Hans-Inge Persson.

DEBATT

DEBATT. Ett av våra stora universitetssjukhus fick en ny sjukhusdirektör för några månader sedan. I en intervju i Dagens Medicin säger hon: ”Nu gäller det att hitta sjukhusets roll på vårdmarknaden”.

Våra universitetssjukhus är offentligt finansierade och en del i vår gemensamma välfärd, inga aktiebolag som ska agera eller konkurrera på en marknad eller generera vinst.

Uttalandet är emellertid fullt förväntat. Hälso- och sjukvården har nämligen en organisation inspirerad av den tillverkande industrins löpande band.

Med detta följer att den kompetenta, välutbildade personalen fjärrstyrs av en ledning, som är avskild från verksamheten, men ändå fast besluten att leda den.

Det innebär att man mäter och gynnar konkurrens, i en verksamhet där man i framtiden behöver mer samarbete och samskapande.

Det leder dessutom till att man dränker den vårdande personalen i ett rapporteringssystem, som gör att en stor del av deras tid går åt till administrativ återrapportering, inte till att träffa patienter.

Därför har denna överbyggnad ökat kraftigt i förhållande till antalet vårdande personal.

Enligt SKR ökade antalet administratörer på central nivå med 36 procent under åren 2010–2018, medan antalet sjuksköterskor ökade med 2,3 procent. Fler styr och färre vårdar.

Våra läkare träffar, enligt Myndigheten för vårdanalys, exceptionellt få patienter i en internationell jämförelse. De administrerar istället nästan på halvtid. Allt detta på en tid, som åtminstone delvis, kunde ägnats patienterna.

Dessutom leder organisationen till, att man helt anammat industrins terminologi. Patienterna placeras i ett vårdflöde, vid det löpande bandet, där de läkare jag möter hela tiden är utbytbara mot någon annan, vem som helst, av samma sort.

Detta eftersom vid det löpande bandet kan montören när som helst bytas mot vem som helst med samma utbildning.

I hälso- och sjukvården hanteras livs levande människor. Jag vill ha läkarkontinuitet. Jag vill vid återbesök kunna ha ett tillitsfullt samtal med den läkare som behandlat mig.

Jag vill kunna bygga en tillit till den behandlande läkaren och inte hela tiden finna hen utbytt mot någon annan, ens av samma sort. Jag kan inte känna tillit till en person jag aldrig sett förr.

Forskningscentret GPCC, vid Göteborgs universitet, har forskat på detta.

De säger att om man arbetar personcentrerat, med läkarkontinuitet, kan vårdtiden till exempel för höftledspatienter halveras och kostnaderna minskas med 40 procent.

I dagens vård styr ledningen enbart med balansräkningen.

Tillitsdelegationen säger att om du bara leder med budgeten i handen, så skördar du ännu sämre ekonomi.

Medarbetarna vantrivs, vissa slutar. Andra blir sjuka och sjukskrivna. Vikarier måste sättas in. Ny personal måste rekryteras. Allt kostar.

Dessutom blir verksamheten naturligtvis sämre för oss patienter. Vi får betala priset för denna dysfunktionella organisation.

Samma delegation säger, att om du i stället leder med tillit till personalen skördar du förutom bättre verksamhet och trivsel, även bättre ekonomi. Varför lyssnar man inte på dessa experter och forskare?

Jag vill inte vara, eller ens benämnas, vårdobjekt i ett vårdflöde. Jag vill inte vara en del i en vårdproduktivitet. Jag vill bli betraktad som en människa, personcentrerat.

Organisationen och vokabulären påverkar naturligtvis de som jobbar med oss patienter. Orden formar deras tankar från det mänskliga till det industriella/inhumana. 

Nu måste vårdens samlade kompetens börja samarbeta, inte konkurrera. Nu måste vi sluta fjärrstyra personalen och sluta ”administrera ihjäl” dem.

Nu måste vi låta dem få mer tid med patienterna. Nu måste patienterna erbjudas en läkarkontinuitet.

Det är orimligt att patienterna ska betala priset för en dysfunktionell vårdorganisation.


Hans-Inge Persson, närstående- och patientrepresentant och rådgivare vid forskningscentret GPCC, Göteborgs universitet


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt

/

Krisen i vården

LÄS VIDARE

DEBATT Sveriges rikaste region klarar inte av vården

ÄMNEN I ARTIKELN

Krisen i vården

Vård & omsorg

Myndigheten för vårdanalys

Sjukvård