Debatt

Segregationen bryts inte av era floskler

Debattören: När ska politikerna ta utanförskapet på allvar?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Våra beslutsfattare måste visa handlingskraft för att lösa segregationen. Och göra det utan dolda motiv som syftar till att plocka billiga politiska poäng, skriver Madeleine Opira.

Foto: TT, PRIVAT
DEBATT

DEBATT. Vilken regering ska ta frågan om utanförskap på allvar, vilka beslutsfattare ska möjliggöra förändring? Hur ofta yttras det inte från politiskt håll att det som behövs i förorten är framtidstro, samhällskontrakt och språkkunskaper?

Hur dessa tre förslag till lösningar mättar magar, lagar trasiga skor, ser till att samtliga barn får en bra skolgång, öppnar upp för ett inträde på lika villkor på arbetsmarknaden och mänskliggör de boende i utanförskapsområden är oklart.

Det som behövs i stället för diverse förenklingar och snabba ogenomtänkta svar, som dessutom tenderar att återuppstå i olika nya formuleringar, är reella förutsättningar för etablering i Sverige för samtliga invånare.  

Den nödvändiga lagstiftningen finns redan på plats i form av bland annat Barnkonventionen och Konventionen om de mänskliga rättigheterna. Såvida inte också dessa lagrum ska bli till tomma ord, när barnen som inte har privilegiet att växa upp med de förutsättningar som vårt samhälle kräver är i fokus.

Otaliga aktörer i det civila samhället förmedlar framtidstro och budskapet till barn och unga att de har alla chanser att lyckas i livet. Det finns bara ett problem, verkligheten motsvarar inte i tillräckligt stor utsträckning de förväntningar som väcks, det hopp som föds och det ljus i de ungas ögon som tänds om ett bra liv.

I stället släcks liv redan i tolvårsåldern, i brist på den trygghet som samhället ska garantera. En ung flickas liv togs tragiskt den 2 augusti 2020 av gängvåldet.

Hur många är de unga liv som därtill faller mellan de byråkratiska stolarna? En nioåring blir intvingad i ett gäng och har sedan hela sin förmodligen korta framtid utstakad.

Frågan blir då, vilka beslutsfattare höjer rösten och visar med handlingskraft och åtgärder att detta är fel? Och gör det utan dolda motiv som syftar till att plocka billiga politiska poäng. Vem sätter Sverige och alla dess barn i första rummet?

Om språket vore en nyckel in i det svenska samhället skulle flera vara en del av det.

Låt oss testa tesen om denna förklaringsmodells validitet. Språkkrav är ett tveuddat svärd som kan användas både som motivation men även godtyckligt som ett sätt att diskriminera och förminska, med lite rum för variationer i språkets uttal och prosodi.

Det finns ett behov av ett samhällskontrakt men det bör bygga på att Sverige ska präglas av en demokratisk, politisk, ekonomisk och social jämlikhet som gäller för alla invånare likväl som det tar vara på människors vilja och förmåga att bidra.

Piska i stället för morot i en pressad arbetsmarknad har hittills varit en av flera orsaker till landets splittring och segregation.

Därtill fortsätter handlingsutrymmet för att bidra till att skapa en positiv utveckling i de svenska förorterna att krympa som en konsekvens av gängkriminalitetens positionering runtom i landet. Detta beror delvis på den politiska oförmågan och/eller oviljan att agera proaktivt. Snart finns bara reaktiva lösningar kvar trots att åtskilliga aktörer länge har efterfrågat proaktivitet.

Det som är av vikt nu är att möta de utmaningar som vi kommer att se och som vi redan ser, utifrån ett helhetsperspektiv och med ett realistiskt förhållningssätt utan floskler och tomma ord. Vi kan inte bli förvånande över att oskyldiga hamnar i skottlinjen när utvecklingen har tillåtits eskalera till att gång på gång innefatta konflikter med dödlig utgång.

Här behöver vi hålla många bollar i luften med målet att skapa jämlika förutsättningar på kort och lång sikt och där parallellsamhällen som präglas av egen lagskipning inte ges utrymme. Detta kräver i rådande stund, satsningar på:

  • Krishantering. Inget tyder på att vi inte kommer att se fler offer för gängvåldet.
  • Förebyggande arbete. En jämlik skola, vård, äldrevård och arbetsmarknad.
  • Polisiärt nytänkande. Detta behövs då gängkriminaliteten ökar trots ökade resurser till polisen.
  • Reell samverkan mellan det civila samhället, offentlig sektor och näringsliv på lika villkor och slopat stuprörstänk.
  • Långsiktighet. Vi bör gå från att släcka bränder till att bygga fundament för det samhället vi vill leva i.
  • Evidensbaserat arbete. Beprövade förslag med positivt utfall bör ges företräde framför teoretiska och ideologiska lösningar som inte har visat effekt, till exempel högre straff.

När beslutsfattare slutar att ha endimensionellt fokus med enkla svar, kan vi kanske börja prata om framtidstro, språk och samhällskontrakt.


Madeleine Opira, ordförande, grundare Tankesmedjan A million minds  


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

LÄS VIDARE

DEBATT Sverige ska inte vara paradis för gangsters

ÄMNEN I ARTIKELN

Kampen mot gängvåldet

Barnkonventionen

Integration

Jämlikhet

Segregation