ÅSIKT

Moderat politik nära ta kål på Liberalerna

Bengt Westerberg: Nästa partiledare måste bilda front åt två håll – höger och vänster

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: MAGNUS WENNMAN
Liberalerna förlorar på att låsa in sig i samverkan med M, men resultatet skulle mycket väl kunna bli detsamma om partiet band upp sig för en motsvarande samverkan med S, skriver Bengt Westerberg.
DEBATT

DEBATT. Liberalerna ska välja ny partiledare. Personvalet är viktigt, men än viktigare nu är det politiska vägvalet.

Jag som skriver detta har själv varit partiledare för Liberalerna (då Folkpartiet). L befinner sig i dag i ett kritiskt läge. Jag vill i detta dela med mig av några synpunkter, men jag gör det i största ödmjukhet inför den svåra uppgift som jag av egen erfarenhet vet att partiet står inför. Jag vill ändå tro att det finns behov av och utrymme för ett socialliberalt parti.

En av mina företrädare, Gunnar Helén, sa en gång ”att vara liberal är att vara kluven”. Uttrycket tas ibland till intäkt för att liberaler skulle ha svårt att bestämma sig. Men det han framhöll var något helt annat: ”Att vara liberal är att mot en sorts människor försvara det som man nästa dag måste angripa hos en annan. Det kan inte gärna vara lätt för någon att vara en ärlig liberal. Det kostar på att i snart sagt varje kulturell och social fråga bilda front åt två håll – och dessutom se till att de båda frontlinjerna sluter sig till en hållbar helhet.”

Den här hållningen har traditionellt gett oss socialliberaler en plats i mitten av svensk politik, tvingat fram en beredskap till strid, men också till samverkan, med både höger och vänster.

Under senare år har den positionen försvagats. Partiet har valt en tydlig högerposition. Till det har allianssamverkan sedan 2004 bidragit, men också, enligt partiets egen valanalys, den uttalade ambitionen att ta väljare främst från M.

Det var ingen tillfällighet att Jan Björklund i fjolårets partiledarutfrågning själv placerade partiet till höger om M. Den positionen har skrämt bort många mer vänsterorienterade liberaler.

När partiet sedan efter valet i regeringsfrågan återgick till mittenpositionen för att förhindra SD från att få inflytande blev många av de nyvunna, mer moderatorienterade, väljarna besvikna och opinionssiffrorna har, inte överraskande, nått rekordlåga nivåer.

Det tycks råda delade meningar om vilket som nu ska bli partiets mer långsiktiga vägval.  

En del menar att Alliansen snarast bör återskapas (även om det just nu känns avlägset) och att man tidigt ska klargöra att målet 2022 åter är en alliansregering.

Jag är personligen övertygad om att det vore förödande för Liberalerna. Allianssamverkan under moderat ledning har varit nära att ta kål på partiet. Erfarenheterna är inte heller särskilt goda från den samverkan med M som, när jag själv ledde partiet, skedde inför valet 1991.

Jag tror, kort sagt, att L förlorar på att låsa in sig i samverkan med M, men resultatet skulle mycket väl kunna bli detsamma om partiet band upp sig för en motsvarande samverkan med S.

För att L ska ha ett existensberättigande är det av största vikt att det hävdar den självständiga hållning som Gunnar Helén talade om även om det ”kostar på att i snart sagt varje kulturell och social fråga bilda front åt två håll” och att det dessutom måste ”se till att de båda frontlinjerna sluter sig till en hållbar helhet”.

Mittenpositionen innebär att vägra välja mellan en högerposition som utgår ifrån att lägre skatter alltid är bra, att offentlig välfärd bara är till för de fattiga och att trygghet och ordning bäst uppnås med hårdare straff, och en vänsterposition som utgår ifrån att staten alltid vet bäst, att företagare maximerar vinsten utan att bry sig om konsekvenserna och att kollektivet är viktigare än individen.

Låt mig ge ett konkret exempel på vad den positionen kan leda till. I en Demoskop-undersökning för några år sedan ställdes frågan vad den svenska modellen står för i dag.

På första plats kom att skolor och välfärd är skattefinansierade och på andra rätten att välja skola och vårdcentral.  Medborgarna uppskattar uppenbarligen kombinationen av skattefinansierad välfärd och valfrihet.

Men om högern hade fått bestämma hade vi haft mindre offentlig välfärd och om vänstern hade fått bestämma mindre valfrihet. Grunden för denna ”nya svenska modell” lades åren kring 1990 och är ett resultat av Liberalernas mittenposition och beredskap till både strid och samverkan. 

  • Vi samverkade med S om ”århundradets skattereform”. Den innebar kraftig sänkta marginalskatter, vilket har gynnat Sveriges ekonomiska utveckling sedan dess. Men för att klara finansieringen av välfärden genomfördes den inom ramen för oförändrat skatteuttag. Det var i strid med högern som ville sänka skatteuttaget och urholka välfärden.

  • Vi samverkade med M om en ”valfrihetsrevolution” i välfärden. Syftet var att inom ramen för en skattefinansierad välfärdspolitik öka mångfalden och valfriheten. Den reformen genomfördes i strid med vänstern, som ansåg att ”staten” alltid visste bäst och ville ha kvar de offentliga monopolen.

Högern och vänstern håller fast vid sina positioner än i dag. Men Liberalerna sviktar. I sin ambition att tävla med M har man hellre talat om skattesänkningar än behovet av resurser i välfärden.

Man har inte visat någon särskild oro över de ökade ekonomiska klyftorna i Sverige. I alliansregeringen medverkade man till den urholkning av socialförsäkringarna som har bidragit till den ökade ojämlikheten.

En konsekvent återgång till mittenposition på höger/vänsterskalan i politiken är strategiskt viktig. Men under senare år har också en ny dimension fått ökad betydelse i politiken.

Här står kampen för liberala värden främst mot SD och i ökande utsträckning KD. Den handlar om sådant som kulturell frihet och mångfald, flyktingpolitik, religionsfrihet och jämställdhet. Framförallt SD uppfattar tydligt att det är liberalismen, i vid mening, som är deras huvudfiende.

L har varit bestämda i sitt principiella motstånd mot SD, men alltför tysta i de ideologiska sakfrågor som skiljer partierna åt.

L:s gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, skrev, tyvärr långt efter valet, en utmärkt artikel om kulturen (SvD 181215). Den visade att han har rätt kompass.

I ett par av de andra frågorna har partiet övergett tidigare liberala positioner och skapat osäkerhet:

  • Hösten 2015 krävdes åtgärder för att begränsa invandringen. Det var knappast kontroversiellt. Men det var ett misstag av L att inte bara acceptera utan förespråka tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) i stället för permanenta (PUT). Tidigare har L stridit för PUT, till exempel när de bosniska flyktingarna kom i början av 1990-talet. Det har skett på goda grunder. PUT skapar större trygghet och underlättar integrationen.

  • L har tidigare varit pådrivande i jämställdhetsfrågorna, men var tysta i valrörelsen 2018. När den första ”pappamånaden” på liberalt initiativ infördes 1995 togs ett första steg mot en individualiserad föräldraförsäkring. L har därefter medverkat till att ytterligare två månader har knutits till mamman respektive pappan. Men sedan har partiet sagt stopp och partiet har i praktiken avhänt sig en gammal paradfråga. 

Det är hård konkurrens i politiken och alltid bara 100 procent att dela på.

Säkert är det bara en minoritet som är beredd att stödja en kombination av höga skatter för att finansiera en högkvalitativ välfärd, valfrihet i välfärden, en kulturpolitik för mångfald, PUT för de invandrare som tillåts stanna här och individualisering av föräldraförsäkringen.

Men jag vill tro att den minoriteten är tillräckligt stor för att vara representerad i riksdagen. Det är den jag menar att Liberalerna måste sikta in sig på att företräda.


Bengt Westerberg, partiledare (L) 1983–1995


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.