ÅSIKT

Mammas död måste bli en väckarklocka

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Mari-Louises son: Gå till botten med Försäkringskassans slarv

Foto: SVT
Mari-Louise hade läkarintyg på sin nedsatta arbetsförmåga – men flyttades ändå över till arbetsförmedlingen. Då tog hon sitt liv.

Jag heter Peter Billberg. Det var min mamma Mari-Louise som Aftonbladet och Uppdrag Granskning berättade om i förra veckan.

Syftet med att jag kontaktade media för att berätta vår mammas historia var att försöka skapa debatt och att få till förändringar som ska förhindra att det här sker igen.

För att kunna göra det har jag följt mammas fall genom kedjan med läkarvård, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och socialtjänsten.

Jag har även försökt reda ut vilket ansvar respektive organisation har och hur de säkerställer att ansvar och vidare behandling flyttas över till nästa del i kedjan.

Tyvärr är detta fortfarande inte helt klart för mig. Men i min mammas fall kan jag i alla fall konstatera att följande har skett.

Försäkringskassans handläggare för tidsbegränsad sjukpenning bedömde mamma som tillgänglig för den reguljära arbetsmarknaden och flyttade över ärendet till Arbetsförmedlingen.

Detta trots att läkaren hade konstaterat fysiska problem med diskbråck i rygg och nacke, artros i båda tummarna, depressioner och ångestbesvär och för detta ordinerat vila. Läkaren bedömde mammas arbetsförmåga till helt nedsatt och att hon inte skulle återfå arbetsförmågan för nuvarande arbete.

Försäkringskassans handläggare motiverade sitt beslut med att läkarens underlag inte preciserade till vilken grad mammas arbetsförmåga var nedsatt mot ett lämpligt arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Nu sker något mycket märkligt. Handläggaren bryr sig inte om att ta reda på mammas sjukdomshistoria och kontaktar inte läkaren för ett förtydligande av det medicinska underlaget.

I stället gör handläggaren en egen bedömning, struntar i läkarens ordination och friskförklarar mamma och flyttar över henne till Arbetsförmedlingen.

När jag frågade handläggarens chef varför man inte hade kontaktat läkaren för ett förtydligande av underlaget fick jag till svar att ”Ja, med facit på hand hade det varit lämpligt att kontakta läkaren men vi är inte skyldiga till det. I slutändan är det örsäkringskassan som bestämmer och vi följer de direktiv och regler vi fått av regeringen”.

Är det inte självklart att man som handläggare måste känna till patientens sjukdomshistoria och att man måste kontakta läkaren för ett förtydligande av det medicinska underlaget om man är osäker på diagnosen? Hur ska man annars kunna fatta rätt beslut?

Det visade sig också att mamma även hade en pågående utredning om permanent sjukersättning som en annan avdelning på Försäkringskassan skötte.

Dessvärre kände inte handläggaren för tidsbegränsad sjukpenning till den utredningen heller när hon fattade sitt beslut, vilket man kan tycka hade varit bra att ha med som underlag i sin bedömning.

Försäkringskassan avskrev mammas ansökan om permanent sjukersättning drygt två månader efter hennes död eftersom hon avlidit. Vi får aldrig veta vad utfallet skulle ha blivit om hela prövningen gått igenom.

Jag anklagar inte Försäkringskassan för mammas självmord. Men hade inte detta slarv skett, hade hon kanske inte känt sig så övergiven av det sociala skyddsnätet, och stressad av att gå till socialtjänsten för att få en inkomst, då skulle hon inte vidtagit en så panikartad och drastisk åtgärd.

Hade regler, underlag, processer och rutiner varit tydliga och fungerat, skulle mamma sannolikt ha bedömts som icke arbetsförmögen och fått permanent sjukersättning. Då skulle hon aldrig ha tagit sitt liv.

Det är väldigt lätt för både regeringen och Försäkringskassan att hänvisa till den reguljära arbetsmarknaden och flytta ansvaret till Arbetsförmedlingen om man inte specificerar vad den reguljära arbetsmarknaden innebär för typ av arbeten.

I teorin betyder den reguljära arbetsmarknaden att det borde finnas ett jobb för alla människor oavsett hälsotillstånd någonstans i landet, men vad innebär det för arbete i praktiken?

Regeringen pratar också om folk som är sjukskrivna mot sin vilja och vill få hjälp att komma ut på arbetsmarknaden. Vilka är de? Det skulle vara intressant att veta hur många personer som har varit hel- eller deltidssjukskrivna mot sin vilja och som lyckats få ett jobb med hjälp av Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

Jag tror att regeringen ville ha en förändring och kom fram till en teoretisk lösning som ideologiskt är attraktiv för alla, men som tyvärr verkar ogenomtänkt med en massa brister och svår att tillämpa i praktiken.

För att finna alla dessa brister skulle man behöva köra ett fall som vår mammas genom alla instanser för att se var det brister och hur man kan lösa det på bästa sätt.

Jag är glad att debatten är igång. Men jag är inte nöjd förrän jag ser att man har vidtagit åtgärder för förbättringar.

Peter Billberg

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle