Karin Magnusson

Kletigt privata politiker går över skamgränsen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det är fullt begripligt att Lars Ohlys sambo fick dåndimpen hemma i soffan när det stod klart att hennes sambo sedan åtta år hade ställt frågan om hon ville gifta sig. Vi var många som hoppade högt när vi begrep vad som hänt. Vänsterledarens beslut att fria efter en partiledarutfrågning i TV 4 kan möjligen ses som ett desperat röstfiske eller ett sätt att få folk att sluta tjata om bröstpumpen. Men mer än något annat ger han ansikte åt en person som gått vilse i beteenden som skapats av underhållnings- och realityprogram under 90- och 2000-talet.

Låt oss gå tillbaka till en tid av pasteller och bylsiga kjolar.

Där hittar vi Lill-Babs och ”Vem tar vem” (1990 – 1993).

Lotta Engberg lotsade nervösa svenskar till bröllop i ”Kär och galen” (1993 – 1995).

Sedan dess har dejtingprogrammen avlöst varandra, skruvats och förfinats. De har blivit bisexuella (”A shot at love with Tila Tequila”) extra konstiga (”Mammas pojkar”) och omåttligt populära (amerikanska ”Bachelor”).

Inget ont i underhållnings-tv. Vi är många som knarkar det.

Men låt oss slippa politiker som imiterar de tomma, inlärda och lökiga beteenden som de här formaten skapar och befäster. Tjejer som drar fram rosor och med dimmig blick frågar ”Will you accept this rose?”. Killar som i en uppbyggd studio faller ner på knä framför den blivande bruden och bedyrar sin kärlek inför kameror, studiomän, scriptor och stressade producenter.

Att Lars Ohly väljer ett direktsänt frieri är pinsamt eftersom det är ett alldeles för privat ögonblick för tittare och potentiella väljare att ta del av.

Det här gränslösa beteendet är också en konsekvens av det som brukar kallas journalistikens intimisering, där ett omåttligt intresse riktas mot områden som familjen, sexet och privata vanor. Vissa ser det som som en demokratisering av samhället eftersom fler människor får plats i offentligheten. För andra är det en vulgarisering. Oavsett tolkning innebär det för politikernas del att bjuda på skilsmässor och missfall, kakrecept och korvgrytor – för att framstå som vanliga.

Så, Lars Ohly är alltså i gott sällskap. Filippa Reinfeldt (M) besökte denna vecka Sachsska barnjukhuset i Stockholm, där hon träffade föräldrar och barn på neonatal-avdelningen. På en fråga om hon själv blir sugen på att skaffa en bebis skrattade Stockholms sjukvårdslandstingsråd och svarade att det är ”livsfarligt att släppa in mig på sådana här ställen.”

Med detta vill jag självfallet önska Ohly och hans blivande brud grattis och lycka till.

Men låt oss få ett sista klämtande dygn av valrörelse där debatten präglas av het övertygelse och inte ett överhettat libido, och där politiker inte beter sig som nydubbade realitystjärnor.

Publisert: