ÅSIKT

”Tvångsvård” av sexbrottslingar är enda alternativet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Självklart är den nya sexualbrottslagen ett stort skämt. Självklart ska en ny lag som kommer att definiera fler personer som våldtäktsmän också döma varje sexualförbrytare till obligatorisk vård. I fängelset eller på vårdinstitution.

För en dag ska den dömde komma ut igen. Alltså kommer varje sexdömd person att så småningom promenera på just din gata igen. Och utan behandling kommer hans beteende att vara oförändrat. Och om en enda sexualförbrytare skulle få ett förändrat beteende med tvångsvård, om ett enda nytt brottsoffer kan förhindras med tvångsvård, räcker det som motiv.

Vi skrev den 1 juli på Aftonbladet Debatt om den nya, tandlösa sexualbrottslagen. Vi skrev också om hur en av oss, Börge, som barn utsattes för upprepade grova sexuella övergrepp av främmande män, om hur han slagits mot dessa spöken hela livet. Vi skrev att en lag med bara straff inte hindrar just sådana våldtäktsmän att begå nya övergrepp om de låses in och släpps ut utan att ha fått vård.

När Eva-Britt Dahlström, i en replik den 5 juli, anser att detta är naiv övertro på vård, att lagstiftningen är till för att skydda offren och inte gärningsmännen, missar hon hela vår poäng.

Vi vill inte ha några nya brottsoffer. Vi måste därför förändra beteendet på sjuka människor, annars begår de samma handling igen och skapar ännu fler brottsoffer!

Dahlström hänvisar till en gammal undersökning från Australien som visar att behandling av sexualbrottslingar inte alls hjälper. Vi kan hänvisa till andra undersökningar som visar det motsatta, att kognitiv behandling av gärningsmännens beteende fungerar.

På svenska fängelser har den kanadensiska metod som bl a innehåller empatiträning (för att ändra de intagnas förvrängda bild av sina brottsoffer; ”kvinnan var slampig och förtjänade att bli våldtagen”, ”barnet ville själv ha samlag”) fungerat mycket bra.

Självklart går det att ”tvångsvårda” sexualbrottslingar. Visst, men resultaten blir oändlig mycket bättre om den dömde frivilligt deltar i behandling, men vi måste då fråga oss: Om vi inte kan döma till tvångsvård, vad gör vi i stället?

Som idag? Som den nya lagen föreskriver? Alltså, ingenting! Ska vi fortsätta låta de dömda sitta av sina straff och återvända till samhället lika sjuka, lika benägna att upprepa sina brott och skapa fler brottsoffer? Eller kemisk kastrering, kanske? Eller samma lösning som en anhörig i vår bok Odjuret använder, alltså att ta lagen i egna händer och skjuta ihjäl sexualförbrytaren?

Vi tror inte på det. Vi tror på att om en enda sexualbrottsling medan han sitter inlåst vårdas eller tvångsvårdas frisk, är det värt en lagändring.

Fråga nästa brottsoffer, eller de anhöriga till nästa brottsoffer.

Börge Hellström (författare), Anders Roslund (författare)