Rörliga löner är positivt

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Bonusdebatten är full av missförstånd – konstruktivt egenintresse måste få belönas

Bonusdebatten är full av missförstånd. Forskning har till exempel visat att rörliga löner faktiskt är positiva för produktiviteten. Visst kan det se underligt ut att ersättningar betalas ut i kristid. Med avtalen bygger ofta på insatser från de goda år vi har bakom oss, skriver Johnny Munkhammar.

Wanja Lundby Wedin har fått stå till svars för bonusavtal.
Wanja Lundby Wedin har fått stå till svars för bonusavtal.

Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider kallade AMF Pensions förre VD Christer Elmehagen ”demon” i radio. Vecka efter vecka svämmas våra medier över av diskussionen om de så kallade bonusarna. I begreppet läggs allt från rörliga löner till pensionsavtal och fasta löner på hög nivå; allt blir ”bonus”. Tonläget är högt och kritiken är skarp.

Visst bör det framhållas att det finns goda skäl för styrelser och företagsledningar att signalera återhållsamhet i en djup kris. När andra måste lämna sina anställningar och IF Metall tar det insiktsfulla steget att göra arbetstiden mer flexibel kan cheferna göra detsamma. Det är god management och bra för företagets varumärke.

Men många missförstånd präglar diskussionen. Det må se underligt ut om avtal om ersättningar löser ut just nu, i denna kris. Men ett pensionsavtal som bygger på tio års arbete kan ju inte sägas upp bara för att det nu är kris. Ofta hänger ersättningarna ihop med insatser som gjordes under de mycket goda tider vi har bakom oss.

I grunden är också rörlig lön mycket bra. Den ska kunna stiga i goda tider och sjunka i dåliga tider. Hade större delar av arbetsmarknaden präglats av sådan lönesättning skulle arbetslösheten stiga mindre i nedgångar. Väl utformade system – det finns förstås sådana som inte har varit det – innebär också att goda prestationer belönas.

Forskning har visat att rörliga löner är positiva för företagens produktivitet. Ledningar vågar i högre grad fatta impopulära men viktiga beslut. Självklart bygger utvecklingen av företags produktivitet på en rad faktorer, men en viktig sådan är ledningens agerande. I dessa tider är kraven på ledningarna ofta stenhårda och deras agerande kan avgöra mångas framtid.

Man kan även ifrågasätta att denna debatt tar sådant utrymme. Om SEB, ett företag med en balansräkning på cirka 2 000 miljarder, höjer VD:ns fasta lön med två miljoner har självklart ingen ekonomisk betydelse. I den allvarligaste recessionen på 60 år bör vi kanske ägna mer tid åt hur vi får fart på företag, världshandel och tillväxt.

Men den kanske viktigaste frågan gäller drivkrafterna. Ofta är det inte de som beviljar generösa avtal som kritiseras, utan de som tar emot dem. Egenintresset, eller viljan att förbättra för sin själv och sina närmaste, skulle alltså vara något dåligt. Det är en skadlig moralism som ingen bryr sig om att följa.

Skälet till att Wanja Lundby Wedin är värd kritik är inte att hon beviljade en viss pension utan att hon tillhör de ledande kritikerna av sådana avtal. Själv sitter hon i ett antal styrelser som utökar hennes egen inkomst avsevärt. Moralisera inte över andra som gör likadant!

I den socialdemokratiska regeringen kritiserade många gräddfiler i vården, men ministrarna själva hade avtal om vård på privata Sofiahemmet. Göran Persson var emot avdrag för hushållsnära tjänster men när det infördes drog han av den maximala summan. Gudrun Schyman sänkte som ledare för Vänsterpartiet sina skatter och hennes företag gick med i dåvarande Svenska arbetsgivareföreningen.

Det som är fel här är hyckleriet, att peka finger åt andra. Felet är inte viljan att förbättra för sig själv. De som är emot att vi vill förbättra våra liv är emot en central mänsklig egenskap som har varit avgörande för vår väg mot välstånd. Får vi chansen gör vi skatteavdrag, vi tackar ja till löneökningar, vinner gärna på lotto, bjuds gärna på middag och blir glada för en present.

Samhället måste riggas så att denna drivkraft blir konstruktiv. I ett laglöst samhälle vinner de starkaste tjuvarna. I en diktatur vinner de mest lismande och inställsamma. I en planekonomi vinner särintressena och deras lobbyister. Där leder egenintresset till skadliga handlingar, som ofta drabbar andra.

I en fri ekonomi blir egenintresset en stark och positiv kraft. Den som startar ett företag och erbjuder en produkt kan bara locka kunder genom att vara skicklig – i konkurrens med andra. Lyckas man blir man belönad med intäkter. Måttet på hur mycket man har gjort för andra i ett fritt samhälle är hur rik man lyckas bli.

Under de senaste 200 åren har välståndet ökat mer i världen än under all tid dessförinnan. Vi människor härstammar med andra ord från en statisk tillvaro. Där ökade inte resurserna och den som tog mer tog från någon annan. Vi har ofta fortfarande den ryggmärgsreaktionen. Men i ett dynamiskt samhälle är det inte längre så.

I ett fritt samhälle kan den som föds i en hydda bli börsdirektör, där avgör den egna förmågan; en meritokrati. Det måste vara lätt att röra sig uppåt. Förkastar vi egenintresset och beskattar bort resultatet av utbildning, risktagande, företagande och arbete skapar vi ett stelare samhälle.

Tyvärr är samhället redan allt för stelt. I sjukvården och på bostadsmarknaden gäller kontakter, inte egen förmåga. Skatter äter upp stora delar av frukterna av de egna insatserna. Är det något vi borde fokusera på – i synnerhet för att komma starkare ur recessionen – är det att låta det konstruktiva egenintresset belönas bättre.

Johnny Munkhammar

Publicerad: