Vi sviker dem som behöver oss mest

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Gustav Fridolin: Det vi utsatte Nadina för ska inget barn behöva gå igenom

VALFRÅGA 2002 Ögonsjuka Nadina Imamovic fick träffa dåvarande statsminister Göran Persson (S) som lovade att se över systemet. Ändå utvisades Nadina till Bosnien 2003.
Foto: Foto: KAI REHN
VALFRÅGA 2002 Ögonsjuka Nadina Imamovic fick träffa dåvarande statsminister Göran Persson (S) som lovade att se över systemet. Ändå utvisades Nadina till Bosnien 2003.

Som nyvald riksdagsledamot 2002 tog jag med sjuåriga Nadina Imamovic till riksdagen. Hon var en livlig flicka, ständigt med bus på gång, men lätt blyg när vuxna tilltalade henne. Ändå borde hon vara van vid att prata med vuxna när hon kom till riksdagen.

I snart ett år hade hon varit på förnamnsbasis med svenska folket, och i valrörelsen hade hon till och med träffat statsministern.

Nadina föddes med en ovanlig ögonsjukdom som utan vård riskerar göra henne blind. Frivilliga insamlingar hade gett Nadina vård i Sverige. Här fanns en möjlighet för henne, i efterkrigstidens Bosnien fanns det inte. Här fanns vård och en skola som ska ge också svårt synskadade sjuåringar en ärlig chans. Ändå hade Nadinas ansökan om uppehållstillstånd avslagits och hennes öde blivit en riksangelägenhet och valfråga för partier av alla kulörer.

Men när valet väl var över var det som om statsministern hade glömt mötet med flickan. Därför tog jag med henne till riksdagen och lyfte hennes fall i en frågestund. Men inga regelförändringar gjordes, ingen ville längre ta ansvar och Nadina avvisades.

Avvisningen av Nadina satte en järnhård praxis. Det som stod i utlänningslagen om att ta hänsyn till barns bästa och rätt till hälsa och utveckling var inte längre så viktigt. För att ett barn skulle få stanna på humanitära grunder räckte inte att man riskerade bli blind eller inte skulle få gå i skola – då krävdes att sjukdomen var akut livshotande.

Resultatet av den praxisen blev skandalen med de apatiska barnen. Barn som varit så sjuka hade tidigare fått uppehållstillstånd, nu följde avvisning på avvisning av sondmatade och sängliggande barn. Praxisen drogs till sin spets: de apatiska barnens tillstånd var ju inte akut livshotande, menade man, de svarade knappt på behandling i Sverige så då kunde de lika gärna ligga livlösa någon annanstans.

Det här var 2005 och det humanistiska Sverige vaknade. Jag minns en äldre man på ett torgmöte i Sundsvall som kom fram till mig. Han berättade att han aldrig tidigare engagerat sig politiskt för någonting. Men nu var måttet rågat. ”Om samhället inte ens ställer upp på ett barn som ligger sjukt och inte kan röra sig, hur ska jag då någonsin kunna räkna med att det ställer upp för mig?”

Över hela landet demonstrerade kyrkor, fack och folkrörelser. Den tredje största namninsamlingen i svensk historia samlades in i Påskupproret med krav på flyktingamnesti. Resultatet blev ett nytt asylsystem och en tillfällig lag som gav tusentals människor, däribland familjerna med apatiska barn, möjlighet att börja sina liv i Sverige. Många av dem hade levt som så kallat papperslösa – utnyttjade på arbetsmarknaden, hänvisade till förment illegala vårdinrättningar och med barnen utestängda från skola.

Då, när migrationsdomstolarna var på plats med en ny lagstiftning som tydliggjorde att man ville ha förbättringar för barn som behövde en fristad, så var vi många som hoppades att gamla tiders praxis skulle blekna till ett dåligt minne. Men nu ser vi igen hur de som behöver vårt stöd allra mest, förvägras detsamma.

Vi har läst om familjen Danielian i Ånge som en tidig morgon slets från luciafirande, fotbollsträningar och jobb för att efter elva år avvisas till ett

Armenien där banen inte ens förstår språket. Vi har sett den kalla behandlingen av dementa Ganna Chyzhevska som vill

avsluta sina dagar hos släktingar i Sverige. Och den breda etikkommissionen varnar för att apatiska barn återigen börjar vägras uppehållstillstånd.

Ikväll kommer vi i SVT få se vad som hände Nadina. Också det blir en historia om vad människor kan åstadkomma. Frivilliga har sett till att hon fått en del av den vård som asylbeslutet i Sverige förvägrade henne. Jag hoppas dokumentären blir en påminnelse om hur vi tillsammans måste ställa upp för varandra om något ska förändras.

Efter senaste valet möttes många på gator och torg med en oro för att de främlingsfientliga framgångarna skulle leda till högre murar och uppskruvat tonläge mot flyktingar också i Sverige. Utifrån det engagemanget slöt Miljöpartiet en migrationspolitisk överenskommelse med regeringen.

En bärande punkt i den är att lagen ska ändras så att fler människor som behöver det ska kunna bygga sin framtid i Sverige. Främlingsfientlighet måste mötas med det enda den inte tål: öppenhet och solidaritet. Vårt mål är att ingen någonsin igen ska behandlas som Nadina. Barn och äldre som behöver vår medmänsklighet ska inte förvägras det.

Med gemensamma krafter kan vi bryta praxis och ändra regler – det har vi visat förr!

Gustav Fridolin

Publicerad: