ÅSIKT

Borelius gav överklassen ett ansikte

DEBATT

Helen Doktare: Vi längst där nere har aldrig haft råd att köpa tjänster till hemmet

Foto: ministern Handelsminister Maria Borelius visar att klassamhället lever, skriver Helen Doktare.

Först tänkte jag slentrianmässigt att media vill skapa rubriker, att det blåser över på en vecka.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Sedan tänkte jag att det är som vanligt; drevet går hårdare fram därför att de är kvinnor. Om en man hade anlitat svart hemhjälp och struntat i tevelicensen skulle det inte bli sånt väsen.

Nu anar jag att det finns mer bakom rubrikerna, något allvarligare som i juridisk mening kan betecknas som systematisk kriminalitet, och som någon eller några på ett oskickligt sätt försöker dölja.

Jag vet inte riktigt vad det är, om det är Maria Borelius oskyldiga uppsyn, eller hennes sätt att be om förlåtelse, som jag retar mig på.

Eller om det är att jag tror att hon tror att jag som åskådare till detta är dum och inte fattar?

Hon börjar framstå som allt mer korkad i mina ögon, även om jag inte för ett ögonblick tror att hon är korkad, tvärtom.

Jag tror inte en sekund på hennes avbön i teverutan för att ha haft svart tjänstefolk.

De flesta av oss heltidsarbetande kvinnor i Marias Borelius situation som gått på knä i familjekonstruktionen i en massa år för att få det att gå ihop har drömt om att göra samma sak. Vi har drömt att ha någon som fixar maten, tvätten och disken, någon som tar hand om barnen på mornarna, skickar dem till skolan och tar hand om dem efter skolan.

En del av oss har också fört en intern kamp inom feministrörelsen för att uppvärdera köp av tjänster i hemmet, för att vi ska kunna köpa dem lagligt, utan att tvingas på skuld av gammelfeministerna för att våra förmödrar utnyttjades.

Den stora skillnaden mellan oss och Maria Borelius är att det är en djup avgrund mellan våra inkomster.

Den avgrunden placerar oss i olika ändar på klasstrappan.

De rika och de fattiga.

Vi längs där nere har helt enkelt aldrig haft råd att köpa tjänster till hemmet.

Inte ens svart!

Hade jag haft den ekonomi som krävs för att få familjelivet under småbarnstiden att fungera skulle jag inte tvekat en sekund att köpa tjänster i hemmet.

Då hade naturligtvis min politiska karriär varit körd för all framtid.

Det hade jag fattat.

Och så tevelicensen. Vi är många som har slarvat med den. För mig handlade det om periodvis knackig ekonomi och prioriteringar måste göras som självförsörjande utbränd mamma, än på att medvetet vilja lura Public service. Även om jag inte alltid varit en beundrare av utbudet i kanalerna.

Man undrar om alla är lika inför lagen, om Cecilia Stegö Chilò, Maria Borelius och de andra åtminstone hamnat hos kronofogden för sina obetalda licenser.

På löpsedlarna skrivs nästa kapitel i Maria Borelius politiska karriär. Nu när det verkar som om hennes sommarhus är en skatteteknisk affär.

På sätt och vis är jag glad över att klassamhället har fått ett ansikte.

Det har blivit synligt för alla dem som påstod att klassamhället var utslätat och på väg att dö ut.

Samtidigt är det förstås sorgligt och synd om Maria Borelius. Det är smärtsamt att vakna upp till verkligheten.

Nästa kapitel i den mediala dramaserien hoppas jag handlar om maktens män som köper svart hemhjälp till sina fruar, struntar i teve-licenser och kommer undan skatten utomlands.

För barnen är väl också pappornas ekonomiska ansvar, eller hur?

Dagens debattör

Helen Doktare