ÅSIKT

Jag stenade Monica Lewinsky till tystnad

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Varje gång vi gör på tummen upp på Facebook skickar vi en digital sten

Foto: Varje gång vi trycker på tummen upp försvårar vi för de här personerna att göra sitt jobb. Varje retweet är en digital sten, skriver debattören som i dag tar Monica Lewinsky – som upplevt allt det här – till Sverige.

DEBATT. Det massiva hånet mot henne höll på att ta hennes liv. Lång tid efter att mediedrevet avtagit, tvingade hennes mamma henne att duscha med öppen dörr. Livrädd att dödsångesten skulle vinna över viljan att leva.

Jag pratar om Monica Lewinsky. Den begåvade unga kvinnan som fick det prestigefulla jobbet som praktikant hos presidenten. Vilken drömstart på en karriär!

Men nej. Så blev det inte. Två år senare tog det slut. Med dunder och brak. Både affären och karriären. Om inte målet med karriären var att bli omnämnd i ett 40-tal raplåtar, vill säga.

Snaskigheten i mediadrevet visste inga gränser och även om det inte fanns Facebook eller Twitter 1998, så fanns det e-mejl och artiklar på internet med kommentarsfält. Hela världen följde skandalen.

Och vad gjorde jag? Jag minns inte, men jag är säker på att jag hade kommit ihåg om jag reflekterat. Så troligen skrattade jag med. Skickade vidare länkarna och skämten, utan att fundera på hur detta påverkade. Jag var ju på andra sidan Atlanten. Det gjorde väl ingen skada?

Jo. Det skadade.

Mina skämt har bidragit till att Monica Lewinsky förlorade sitt namn, sin heder och sin framtid.

Inte bara mot Monica Lewinsky, utan mot alla kvinnor.

Mina skämt, hur aningslösa de än var, befäste bilden att kvinnor är ansvariga för inte bara sin, utan även männens sexualitet.

Mina skämt har bidragit till att skuldbelägga alla kvinnor som haft sex med personer som omvärlden inte anser att de borde haft sex med.

Mina skämt har försvårat för våldtäktsoffer att få rätt eftersom ansvaret för hur övergreppet gick till vilar större på henne än på honom.

Mina skämt har varit ett hån mot kvinnor. Ett hån mot mig själv.

Jag var med och stenade henne till tystnad. Nästan till döds.

Idag vet jag bättre. Jag kan inte gå tillbaka i tiden, men jag kan vädja till eftertanke.

Nästan alla hot på nätet kommer från män och den allra största delen är riktad mot kvinnor. Inte alltid, men oftast.

Hat däremot kommer nog från oss alla till mans och kvinns. Det slentrianmässiga gillandet av en statusuppdatering om hur korkad Margot Wallström är. Nej, hon är inte ointelligent. Du kanske inte gillar hennes politik, men hon är en hårt arbetande och kompetent person.

Den häcklande kommentaren om Anna Kindberg Batras frisyr. Hon har ju åtminstone hår.

Förlöjligandet av Annie Lööf för att hon serverade korv på alliansens möte i sitt föräldrahem. Mer relevant hade kanske varit att fråga om det var närproducerat.

Varje gång vi trycker på tummen upp försvårar vi för de här personerna att göra sitt jobb. Varje retweet är en digital sten.

Hatet i kommentarsfälten gör debattklimatet råare, bidrar till politikerförakt och till polarisering i politiken som möjliggör för odemokratiska krafter att få makt.

Lek med tanken att Monica Lewinskys karriär i politiken blomstrat. Tänk om hon varit den som kunnat medla fred i Syrien? Troligen inte tänker du. Och du har kanske rätt. Men vi får inte veta det, eftersom vi hade fullt upp med medialt underhållningsvåld, som mer och mer börjar likna the Hunger Games.

Camilla Wagner

Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.