ÅSIKT

Mediciner mättar inte aidssjuka

DEBATT

Prinsessan Haya: Afrikas drabbade får dyr vård – men lämnas att svälta

Jag önskar att alla de aids-experter och politiker som möttes i Mexico City hade varit med när jag för två år sen träffade en ung man i en namnlös, dammig liten by i Malawi.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Det var lätt den mest minnesvärda träffen i mitt liv – inklusive kungligheter, statschef och kändisar.

Foto: SVÄLTEN VÄRST En man håller för näsan när han passera kadavren efter slaktade kor i den kenyanska byn Bissel. I Kenya bar 8 procent av de vuxna på hiv 2004.

Mannen var i 30-årsåldern och mycket utsvulten. Hans ögonvitor var blodröda och jag minns att jag tänkte att de brann av vrede. Men det fanns ingen vrede i honom – bara utmattning, vånda, förvirring. Efter att ha ödmjukt knuffat sig fram genom folkmassan, frågade han:

”Varför håller ni mig vid liv? Varför ger ni mig dessa aids-mediciner? Jag är för hungrig och svag för att jobba och försörja min familj. Varför torterar ni mig?”

Självfallet hade jag inte förväntat mig dessa frågor. Mina värdar hade lagt upp en mycket välplanerad utflykt till ett fältprojekt för sin nya goodwillambassadört. Ingen var beredd för denna man eller djupet av hans smärta.

Det var märkligt att en av de få afrikaner lycklig nog att få de dyra antiretrovirala droger som håller stånd mot aids skulle klandra sig på detta vis. Men vi donatorer hade omedvetet gett honom tillgång till ett förödmjukande liv icke värt att leva.

Vad kunde jag säga? Jag försäkrade honom om att vi skulle ge honom mat och sedan bidrog Dubais regering till FN:s livsmedelsprograms verksamhet i Malawi för att hjälpa familjer som hans. Jag vill tro att han i dag jobbar och försörjer sin familj. Men hur kan vi donatorer ha missat något så grundläggande som näring i aids-kampen?

Miljarder dollar har skänkts till aids-kampen men donatorländerna har för det mesta förbisett den viktiga rollen som näring spelar.

Ett tag var ”participatory development” (deltagardriven utveckling) på modet, grundprincipen är att biståndet utgår ifrån förmånstagarnas önskemål. Men med tiden så har detta visat sig vara mer retorik än verklighet och behandlingen av samhällen plågade av aids visar hur vi helt enkelt misslyckas att lyssna.

Peter Piot, verkställande direkör på UNAIDS, var förbluffad när han först träffade familjer som krossats av sjukdomen och som inte bad om medicin eller pengar, utan om mat.

Med den kraftiga ökningen av priserna på sädesslag världen runt, blir situationen ständigt värre. I Nairobis tidningar berättas om människor som säljer de antiretrovirala droger de har fått för att handla mat till sina barn. Och detta även innan Kenya härjades av årets matbrist.

De finns organisationer som är engagerade i ”nästa generations” tänkande – först och främst Läkare utan gränser (MSF). De har börjat se mat som ett krav i sig för botande och inte bara för de som drabbas av aids eller tuberkulos. MSF börjar se speciellt näringsrik mat som medicin och det är uppmuntrande. Undernäring är trots allt den ledande dödsorsaken i världen, tre miljoner barn dör varje år.

Sorgligt nog tar inte det internationella samfundet sig an detta framåtriktade tänkandei någon större utsträckning. Även traditionella humanitära näringsbistånd har minskat med 70 procent sedan 1999 – den lägsta nivån sedan FN:s livsmedelsprogram startade i början av 60-talet.

I och med att matkostnaderna skjuter i höjden har fattiga familjer börjat ersätta nyttig men relativt dyr mat med billigare varor. Detta kan innebära drastiska hälsokonsekvenser för de redan sjuka. De allra fattigaste familjer tvingas välja mellan mat och medicin för deras nära och kära.

Om vi inte blir bättre på att hjälpa fattiga hiv-drabbade familjer i dag, vilken chans ger vi då nästa generation?

Det är dags att förändra vår syn med ”hjälp”. Mediciner i sig är ingen lösning på aids- eller tuberkulos-epidemierna.

Vilken läkare skulle ta emot en patient på ett sjukhus, ge dem de allra mest avancerade mediciner – och sedan låta dem svälta till döds?

Dagens debattör

Haya Bint Al Hussein

34 år, prinsessa av Jordanien.

FN:s fredssändebud och tidigare goodwillambassadör för FN:s livsmedelsprogram.