ÅSIKT

Att bränna en bil är ett rop på hjälp

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Debattören: Jag vet hur det känns att växa upp på skuggsidan

Foto: Magnus Sandberg
Biljana Ljuboje.

Vet inte om det är medvetet eller ej men jag har hållit mig undan bevakningen av upploppen i förorten, trots att det brunnit och kastats sten inte så långt ifrån min tillvaro.

Som ett Jordbrobarn borde jag ta ställning. Jag vet ju hur det känns att växa upp på skuggsidan. Har förmodligen inte velat bli upprörd, ledsen och besviken över allt som kommer upp i diskussionerna.

Oavsett anledning vill jag säga att det är inte okej att vandalisera sin egen eller någon annans egendom. Det ska tydligt stävjas och fördömas. Men det är inte heller okej att dra lika-med-tecken mellan förort, invandrare, kultur och problem. Det är aldrig bra att stigmatisera någon grupp, oavsett vilken.

Min egen analys av sakernas tillstånd är att det är svårt att växa och frodas på skuggsidan. Det är få växter som är anpassade för det. Alla är inte maskrosbarn. Det krävs så mycket mer näring, omvårdnad och kärlek för att lyckas. Det hjälper inte att man planterar fler och fler växter, ofta importerade från exotiska miljöer och inte alls anpassade för svensk skuggtillvaro, om förutsättningarna för dem att växa till sig inte finns där.

Att sedan i uppföljning efter uppföljning jämföra de frodiga växterna från solsidan med de som har halkat efter på skuggsidan skapar bara en massa missförstånd. Att dessutom skylla på att de är importerade och därför inte lyckas med sin utveckling blir ännu mer fel.

Den som mår bra kastar inte sten och bränner bilar. Omöjligt. Snarare ropar den på hjälp. Se mig. Förstå mig. Hjälp mig. Jag är vilsen. Att peka finger åt dem är dödfött. Hjälper nada. Uppmuntrar till mer vandalism möjligtvis. Ja. Ska vi då bara se på och tycka synd om dem? Nej. Vi behöver tänka om och göra rätt i stället.

På en punkt kan jag, och detta bär mig enormt emot, hålla med SD om att man måste föra en ansvarsfull invandringspolitik (vill också påpeka att jag är allergisk mot ordet invandrare och skulle helst av allt stryka ordet från all framtida användning). Men någon måste ärligt och uppriktigt ta ansvar för den politik som förs, våga säga att den inte fungerar tillräckligt väl. Som det är nu känns det som att de etablerade partierna sopar det jobbiga under mattan och låtsas som att det regnar. Av rädsla för att trampa fel på det politiska minfältet.

Men allt hänger ihop. Orsak och verkan, ni vet. Vi sitter alla i samma båt och det som sker i ena änden kommer ge återverkningar i den andra. Vi måste behålla jämvikten annars kantrar båten. Det kan inte komma som en överraskning för någon. Ingen revolution utan orättvisa.

Så vem har modet att säga att politiken som förs i dag inte fungerar? Jimmie Åkesson får inte vara den enda. Vi spelar alla i händerna på de främlingsfientliga strömningar som finns. Då menar jag verkligen alla. Politikerna som är ytterst ansvariga men inte säger hela sanningen, vi som ser på och duckar (inklusive undertecknad) och stenkastarna själva som lever upp till de fördomar som finns. Alltså bör vi alla ta ställning. Utan undantag.

Vi är ett öppet land och det ska vi fortsätta att vara men vi måste ta ansvar för de baksidor som kan uppstå om man inte sköter om alla blommor i trädgården. Ju tidigare man inser att blommorna på skuggsidan behöver mycket mer resurser för att växa och inte mindre, desto snabbare kommer stenkastningen att avta. Det är jag övertygad om. När vår trädgård på skuggsidan väl blommar och frodas kommer det inte spela någon roll varifrån de vackra blommorna ursprungligen kom.

Biljana Ljuboje

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle