ÅSIKT

Sverige – landet där det alltid är någon annans fel

Debattören: Lyft blicken om du tycker att samhället är på väg att rasa

Foto: TT/THINKSTOCK
Egoismen brer ut sig som en illaluktande sjukdom. Sköt dig själv och skit i andra. Söndra och härska, sparka och slå, alltid någon annans fel. Aldrig mitt, skriver Mary Juusela.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Det pratas ofta om att rädslan och otryggheten ökar i Sverige. Det stämmer säkert, men vi missar en viktig dimension om varför. Vårt individuella ansvar.

Det är ett år kvar till valet och jag vill ta med er på en resa in i den svenska myllan i allmänhet och till ditt eget köksbord i synnerhet. För hur vi väljer att bygga vår nation startar med din egen attityd, i ditt eget hem och med din egen familj. Ingen annanstans.

Under två och ett halvt år har jag arbetat intensivt för Lika Olika där jag har utbildat och kartlagt omkring 19 000 barns, ungdomars och vuxnas attityder, fördomar, jargonger och förhållningssätt kring individ, samhälle och nation. Och jag vågar säga att kunskapen om de egna möjligheterna till en positiv förändring, hemma på gatan, i det lokala samhället och för Sverige i stort är mycket liten.

Jag har varit i 40 svenska grund- och gymnasieskolor på fler än 20 svenska orter från Lund i söder till Piteå i norr. De representerar i stort sett alla typer av områden på den socioekonomiska skalan, i folkmun refererade till som arbetarområden, överklassområden, invandrarområden, svenska områden, problemområden, lugna områden och så vidare.

Under otaliga timmar har jag suttit i grupp- och i individuella intervjuer med förskolebarn, skolbarn och skolpersonal med syfte att, utan pekpinnar eller förutfattade meningar, försöka förstå vad som är på gång lokalt kring respekt, gemenskap och civilkurage.

Barn för barn, vuxen för vuxen, klassrum för klassrum, personalrum för personalrum och skola för skola.

När man tar sig tid får man ofta svaren. Och det som är tydligt är att vi pekar finger som aldrig förr. Problematik med ökat gängvåld, ökad brutalitet, ökad misshandel, ökad narkotikakonsumtion, ökad hopplöshet, ökad intolerans och ett evigt tjatande och dividerande kring vem som får vara svensk (din mamma är född här, dina båda föräldrar är födda här, du är blond och blåögd, ditt pass är svenskt, ditt efternamn är Svensson…) har alltid med ”dom” andra att göra.

Aldrig med dig och din familj. Aldrig med mig och min.

Häri ligger den avgörande missen. Det som skapas på mikronivå i våra lokala samhällen, från alla köksbord och hem var vi nu råkar bo, genererar vårt svenska nuläge på makronivå.

Det har inte bara ”blivit” kaos, det har skapats någonstans ifrån. Och så länge vi fortsätter att skylla på någon annan; mamma och pappa, grannen, invandrarna, svenskarna, chefen eller politikerna kommer vi ingenstans.

Vad är det egentligen som pågår i våra svenska samhällen, då?

För att förstå vart Sverige är på väg, låt oss bege oss till skolans värld och de som vistas och verkar där. För det är där, i klassrummet, i korridorerna, i skolmatsalen och i omklädningsrummen vi alla möts och skapar samhället – ”vi och dom”; invandrarbarn, svenska barn, fattiga barn, rika barn, adhd-barn, dyslexi-barn, muslimska barn, kristna barn, högsta betyg-barn, stödundervisnings-barn, snälla barn, problematiska barn och barn av alla andra slarvigt grupperade olikheter.

”Jag ska döda dig!” ropar ett lågstadiebarn på skolgården till ett annat. Ett tredje blir så rädd så han inte vågar komma till skolan nästkommande två dagar eftersom han tror på orden som sägs. Och kanske är de sanna, eftersom förra veckan var det en som kom med en käpp och skulle slå ner elever och lärare.

Övriga elever skrattar rått och manar till mer, mer och mer.

”Jävla fitta, du är inte min mamma”, kaxar en nioårig kille mot sin lärare när hon ber honom sätta sig ner och vara tyst i klassrummet eftersom han stör de andra. Fem andra barn skrattar åt situationen och åt lärarens handfallenhet. Hon har förlorat deras respekt fullständigt.

Läraren ser trött ut, vid varje tillsägning till eleverna får hon räkna med arga föräldrar som hotar med att anmäla henne till rektorn. I en annan korridor suckar rektorn som drunknar i antalet anmälningar. “Mitt barn skulle aldrig göra något fel”.

Övriga elever har slutat reagera. Ingen lyssnar på läraren ändå. Skolan är bara skit, de vuxna är idioter, för det säger mamma och pappa hemma vid köksbordet. Oavsett område, oavsett skola, respekten är fullkomligt borta.

I stället brer egoismen ut sig som en illaluktande sjukdom som härskar, förgör och förstör. Sköt dig själv och skit i andra. Söndra och härska, sparka och slå, alltid någon annans fel. Aldrig mitt.

Jag bugar mig ödmjukt och imponerad inför den stora mängd skolpersonal som jag har mött och fortfarande arbetar med – lärare, lärarassistenter, specialpedagoger, skolkuratorer, vaktmästare, matbespisningspersonal, lokalvårdare och alla andra, som orkar arbeta och ha tålamodet kvar.

Men det är inte bara lärarna och skolkåren som bygger vårt land. Det är alla vi vuxna, vi som leder vägen genom hur vi beter oss mot varandra.

Våra samhällen är inte längre trygga som de har varit. Skolan är ett minisamhälle som är en direkt spegelbild kring vad som pågår i det lokala samhället. Men det går att ändra på. Om vi vill. Om du vill.

Medsvenskar, i alla ursprung, med alla färger, efternamn, religioner, politiska tillhörigheter och övriga olikheter, lyft blicken!

Vi har Riksdagsval om ett år. Vi behöver inte alla tycka om varandra, vi kommer inte alla att bli vänner. Det är okej. Vi kan ändå gå sida vid sida. Hur vi ska ha det är det vi som bestämmer. I våra lokala samhällen och vidare till nationell nivå.

Om vi enar oss i kunskapen om att, tar vi ansvar där vi bor och verkar, samt för vår familj, då kommer vi ha ett helt annat nuläge i framtiden. Alla behöver inte tycka om varandra. Men vi vuxna måste inse hur de åsikter och den brist på respekt vi slentrianmässigt slänger omkring oss påverkar våra barns möjligheter, hälsa och framtid.

Det är i mataffären, på gymmet, i biokön, i kuddis på förskolan, i klassrummet, i personalrummet och framför allt, hemma vid köksbordet, den sanna makten finns. Ingen av oss vill att de vi älskar ska råka illa ut när de kliver ut genom ytterdörren.

Allt som krävs är din vilja. Du är en förebild. Du bestämmer. Allt börjar hemma vid ditt köksbord.


Mary Juusela, Grundare av Lika Olika utbildningar samt Lika Olika-metoden


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.