ÅSIKT

UR ljuger – jag blev pressad till att sluta

Före detta medarbetaren: UR har inte lärt sig någonting trots stormen mot normkritiken

Kritiskt tänkande inte högt i kurs på UR, i alla fall inte på chefsnivå, skriver Per-Axel Janzon, före detta anställd.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Under rubriken ”kritiken hjälpte oss att se våra misstag” försökte UR:s vd Christel Tholse Willers i Aftonbladet försvara UR:s mångfaldsstrategi och normkritiksatsning. Det var en missvisande rubrik, för UR har uppenbarligen inte lärt sig nånting av den massiva kritik företaget fått. Man avfärdar den som byggd på ”rena felaktigheter”.

Och som så många andra som känner sig trängda av berättigad kritik så väljer man att ge sig på budbäraren, alltså mig, i stället.

Tholse-Willers påstår till exempel att min programidé, som fokuserade på UR:s eget normkritiska arbete, stoppades för att ansvarig utgivare och jag var oense om inriktningen. Sanningen är att jag aldrig diskuterade programmet med ansvarige utgivaren. Ingen annan heller framförde några kritiska synpunkter på min programidé eller krävde att jag skulle ”utveckla” den. Tvärtom sa vd själv att mitt upplägg var ”intressant” och min projektledare tyckte att det var ”jättebra”. 

Det konflikten handlade om var att företagets kommunikationsavdelning, trots flera påstötningar från min sida, bestämde att varken vd eller någon annan på företaget skulle intervjuas i mitt program. Oavsett vad det innehöll i övrigt.

Om ansvarige utgivaren, som han i dag påstår, var inblandad i det beslutet vet jag inte men han hade i alla fall inte pratat med mig om saken. Min gissning är att man helt enkelt var rädd att vd skulle utsättas för kritiska frågor och är det något UR-chefer ogillar så är det just sådana.

Tholse-Willers skriver också att den temadag som jag tidigare skrivit om (Fokus nr.42/2016) var ett exempel på att man på UR vill ha ”levande diskussioner där olika erfarenheter och perspektiv kan prövas mot varandra”.

Hur kan det då komma sig att jag dagarna före denna temadag fick ett mejl där det stod att jag inte fick lov att ställa några frågor utan att dessa skulle ”parkeras i en särskild funktion”, ett blädderblock i ett hörn. Att jag sen ändå dristade mig till att ställa två frågor togs inte alls väl emot. Jag blev helt enkelt utfryst, vilket även min projektledare konstaterade.

Temadagen upplevde i alla fall jag som något av ett frälsningsmöte där inte en enda av talarna hade någon kritisk vinkel på de normkritiska budskap som predikades.

Min före detta vd påstår vidare att jag själv skulle ha föreslagit att jag skulle gå i pension. Det har inget som helst med verkligheten att göra.

Jag blev uppkallad till ett möte i Stockholm och pressades hårt av både ansvarige utgivaren och min närmsta chef som flera gånger frågade om jag ”inte egentligen ville sluta jobba”. Jag svarade att jag såg fram emot att jobba tills jag blev 67. Några veckor senare presenterade företaget en överenskommelse för mig som innebar att jag skulle köpas ut och sluta omedelbart. Jag vägrade att skriva på.

Jag hade visserligen under processens gång börjat förlika mej med tanken att sluta på UR. Det är pressande att sitta hemma i en månad utan arbetsuppgifter.

Men att skriva på ett avtal som innebar att min yttrandefrihet skulle begränsas och att jag under ett års tid inte skulle få uttala mig om företagets verksamhet, det kunde jag bara inte. ”Då jobbar jag hellre kvar”, blev mitt svar.

Till min förvåning var man så angelägen att bli av med mig att man strök munkavleparagrafen och då satte jag mitt namn på kontraktet. Christel Tholse-Willers har helt rätt i att jag var nöjd med uppgörelsen. Det kändes faktiskt som en befrielse att lämna företaget.

Men att påstå att jag själv föreslagit att jag skulle gå i pension är en ren lögn. Till vem skulle jag ha sagt detta?

Det finns ingenting i den kritik jag framfört mot UR som innehåller några som helst felaktigheter. En del är så klart bara mina åsikter och personliga upplevelser och dom kan givetvis diskuteras. Men fakta är fakta och det borde faktiskt en UR:chef begripa. Jag har till exempel aldrig påstått att UR frågat ut medarbetarna om deras sexuella läggning eller trosuppfattning.

Däremot har man ställt frågor som: ”hur ser det ut med heteronormen på avdelningen”. Resultaten blev att många kollegor berättade om sin egen sexuella läggning eller om vad de trodde om kollegernas preferenser. ”Ett mycket känsligt material”, sa den kollega som skötte intervjuerna. 

Jag tror att det på chefsnivå på UR finns en mycket postmodern syn på  begreppet sanning. Man tycker verkligen att det finns olika sanningar beroende på vem som uttalar sig. Att den ena ”upplevelsen” är lika god som den andra.

Det här blir tyvärr också tydligt i programverksamheten, till exempel i den serie som Christel Tholse- Willers vill göra reklam för i sitt inlägg. Den heter ”Melanin” och i den vill man ge ett afrosvenskt perspektiv på Sverige. I ett av programmen kritiserar man att det är så få afrosvenskar som syns i tv. Den enda programledare man kan komma på är Kodjo Akolor.

Man efterlyser nyhetsankare med mörk hudfärg. Hur man missat att en av Sveriges mest prisade nyhetsankare under mer än femton år, Katarina Sandström, är född i Etiopien och har en hudfärg med en avsevärd halt av just melanin?

I programmet lyfter man fram att unga afrosvenskar behöver förebilder i tv-rutan som har samma hudfärg som dom själva. Programledaren säger att hon inte sett några sådana under sin uppväxt. Hon är kanske för ung för att ha sett ”Disneyklubben” med Alice Bah Kunke. Men har hon aldrig sett ”Sommarlov” med Rijal Mbamba? Eller samma program med Angelika Prick? Har hon aldrig sett Davis Fjäll i något sport- eller samhällsprogram? Eller Daniel Nannskog kommentera fotboll?

Att påstå, som man gör i det här programmet, att människor med mörk hudfärg knappt syns i tv överensstämmer, som väl är, inte med verkligheten. Att man "upplever" det så är möjligen en åsikt och bör bemötas som en sådan. Till exempel med fakta som ger en annan bild.

Tyvärr står sådant kritiskt tänkande inte högt i kurs på UR, i alla fall inte på chefsnivå. Där är det åsiktskonformism som gäller. Hellre tänker man "rätt" än tänker fritt.


Per-Axel Janzon

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

FAKTA

DEBATTÖREN

Per-Axel Janzon, före detta anställd på UR.

DEBATTEN

Tyvärr bygger mycket av kritiken mot UR på rena felaktigheter, skrev vd:n Christel Tholse Willers på Aftonbladet Debatt. I dag svarar den före detta medarbetaren som offentligt kritiserade UR:s normkritiksatsning. Att påstå att jag själv föreslagit att jag skulle gå i pension är en ren lögn, skriver han.

ARTIKELN HANDLAR OM