ÅSIKT

Ni firar - jag gråter för du inte orkade leva

Debattören: Varför prioriterar inte välfärdssamhället vård till den som mår dåligt?

Foto: JOHNÉR
Hanna Larsson: ”Jag gråter för att du inte fick den vård du behövde för att orka med att leva. Jag gråter för att självmord är den vanligaste dödsorsaken hos unga och ändå finns inga större planer på att ändra varken psykiatrin eller skolan.”
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Det är den sista skoldagen innan valborgsmässoafton och Stockholm fylls av skrattande ungdomar där varje noggrant stylad frisyr pryds av en studentmössa. Alkoholen blandas med uppsluppna diskussioner och lyckliga kramar.

Det är den tjugoåttonde april, dagen för ”mösspåtagning”, och jag står på skolgården tillsammans med mina klasskamrater. Jag spänner käkarna och ler i ett försök att också vara där.

Men jag är inte där, för det var här du tog slut. Den tjugoåttonde april var du, precis som jag är nu, arton år gammal men i stället för att vifta med din studentmössa valde du att avsluta ditt liv.

Klockan är strax efter tre på eftermiddagen när jag tar av mig mössan och påbörjar färden hemåt.

Egentligen har festen knappt börjat men jag står inte ut längre och i rulltrappan på Centralstationen tappar den första tåren taget om mina ögonfransar.

Jag gråter för att du inte fick den vård du behövde för att orka med att leva. Jag gråter för att självmord är den vanligaste dödsorsaken hos unga och ändå finns inga större planer på att ändra varken psykiatrin eller skolan. Jag gråter för att sedan den här dagen förra året har ytterligare över 1000 personer varit så desperata att de valt att avsluta sina liv och ännu fler har gjort försök som misslyckats.

Det finns få saker som gör mig så förbannad som folk som anser att det är upp till varje människa att välja ifall de inte längre ska leva. Att vi inte borde lägga så stora resurser på att rädda dessa människor om de ändå inte uppskattar livet.

Hade det varit på det sättet, att folk faktiskt velat dö på riktigt, så hade jag kanske varit benägen att hålla med. Men majoriteten av de som tar sitt liv gör inte det för att de vill, utan för att de inte vet vad de ska göra annars. Det är den sista, mest desperata handling en människa kan utföra för att få slut på det som värker så.

Jag vet för jag var en av dem som kunde räddas.

Jag hade tur, en tur flera av mina vänner inte hade, därför står jag här i dag med ett liv jag älskar och ska snart ta studenten. Hade jag inte blivit omhändertagen, fått flytta in på behandlingshem, haft möjligheten att gå i intensiva öppenvårdsbehandlingar anpassade efter mina behov - då hade jag också legat där kremerad under ett tjockt lager jord utan en studentmössa, eller ens grundskoleexamen, bredvid mig i kistan.

Det skymmer över Kungsholmskyrka. Majoriteten av mina vänner dricker mousserande på en uteservering för att fortsätta firandet men jag väljer att slå mig ned i minneslunden tillsammans med de som inte har den möjligheten.

Jag tänder ett gravljus och placerar det bland en mindre skara andra ljus.

Lågan fladdrar lätt i den kyliga vårvinden och det gör så ont för jag vet att nästa år när jag är tillbaka här så kommer ytterligare tusentals ha förlorat sina liv för att vi inte prioriterar den vård som i välfärdssamhället Sverige borde ses som en mänsklig rättighet.


Hanna Larsson, Stockholm