Skicka inte pengarna till EU:s coronafond

SD: De 150 miljarderna gör bättre nytta i Sverige

Publicerad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Den 24 mars kommer svenska politiker med S i spetsen försöka rösta igenom EU:s stora skuldpaket som innebär att Sverige ska betala 150 miljarder kronor. Det är ett ekonomiskt och politiskt vansinne, både av praktiska och moraliska skäl, skriver Jimmie Åkesson och Oscar Sjöstedt.
Den 24 mars kommer svenska politiker med S i spetsen försöka rösta igenom EU:s stora skuldpaket som innebär att Sverige ska betala 150 miljarder kronor. Det är ett ekonomiskt och politiskt vansinne, både av praktiska och moraliska skäl, skriver Jimmie Åkesson och Oscar Sjöstedt.

DEBATT

DEBATT. Den 24 mars kommer svenska politiker med Socialdemokraterna i spetsen försöka rösta igenom EU:s stora skuldpaket. Skuldpaketet, även kallat coronafonden, innebär att Sverige kommer få betala 150 miljarder kronor, vilket motsvarar fem gånger så mycket som Polismyndighetens budget, främst till länder i Sydeuropa.

Det är ett ekonomiskt och politiskt vansinne, både av praktiska och moraliska skäl.

Den ursprungliga tanken kring stödpaketet var att gemensamt lyfta Europa efter pandemin. Som många gånger tidigare är dock EU sällsynt illa rustat för uppgiften. EU-kolossen har genom pandemin visat sig vara en byråkratisk mardröm, oförmögen att hantera alltifrån vaccin till grundläggande koordinering om reserekommendationer mellan medlemsländerna.

Detta är det organ till vilket svenska politiker vill sätta sin tilltro.   

Den svenska regeringen är inte mycket bättre. Under pandemin har man genomgående valt att lägga ansvaret på utomstående aktörer. Inköp av vaccin överlämnades till EU, de svenska restriktionerna fick Folkhälsomyndigheten ansvara för, sjukvård och vaccinering lämpades över på regionerna.

Allt detta har medverkat till den förvirrade och många gånger dysfunktionella svenska responsen. Samtliga ansvariga agerar utifrån rädslan att hamna med Svarte Petter när dammet lagt sig, snarare än att fokusera på en välfungerande pandemihantering.

I bakgrunden kring coronafonden lurar också ett federalistiskt EU som ser detta som en chans att tillskansa sig allt mer makt och inflytande. Gränserna mellan medlemsländernas självbestämmande och beskattningsrätt blir allt luddigare i avgränsningen mot EU:s byråkrati.

När mycket av återhämtningsfonden fokuserar på ”grön omställning” och ”digitalisering” är det svårt att skaka av sig uppfattningen att politikerna använder pandemin som en förevändning för att driva önskeprojekt. Projekt som invånarna aldrig ställt upp på under normala omständigheter. Redan nu varnar EU:s revisorer för risken att en del av pengarna inte går till det avsedda syftet.

Detta blir än mer tydligt när man lyssnar på vad finansminister Magdalena Andersson tänker att pengarna ska spenderas på. En stor del av pengarna ska användas till att ”ge en skjuts för digitaliseringen i Europa”. I Sverige vill hon att pengarna ska hjälpa digitalisera äldreomsorgen och ge de äldre tid att ”dricka kaffe och titta på fotot av det nya barnbarnet”.

Varför Sverige behöver betala 150 miljarder till EU för att åstadkomma detta är oklart.

Utöver digitalisering är det tänkt att pengarna ska påskynda en europeisk ”grön omställning”. Vad detta innebär i praktiken är höljt i dunkel. En sak vi kan vara säkra på är att allt detta har mycket lite med corona att göra och desto mer har att göra med politiska stormaktsambitioner från EU och svenska regeringsföreträdare.

När det kommer till moraliska invändningar är det framförallt skuldsättningen av nästa generation vi oroas över. De politiker som tar beslutet och får miljarder att strössla på sina favoritprojekt kommer inte finnas kvar den dagen då lånen ska betalas tillbaka.

Denna skuld landar på våra barn och barnbarn. Mellan 2028 och 2058 kommer de behöva betala tillbaka fem miljarder kronor varje år. Pengar som hade kunnat användas till svensk välfärd, upprustning av vården och bättre villkor för våra pensionärer.

I stället kommer svenska skattepengar att finansiera medborgarlön i Spanien och pensionssystem i Sydeuropa med mindre krav och generösa utbetalningar.  

Med allt detta i åtanke är det extremt viktigt att vi är tydliga. I slutändan handlar all politik om prioriteringar. 150 miljarder till EU eller 150 miljarder till Sverige.

Regeringen och övriga partier väljer det första, Sverigedemokraterna väljer det andra. Den 24 mars får övriga partier visa svenska folket vad deras hjärtan bankar för.


Jimmie Åkesson, partiledare (SD)
Oscar Sjöstedt, ekonomisk-politisk talesperson (SD)


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publicerad:

LÄS VIDARE