ÅSIKT

Ja, vad fan får vi för vård för pengarna?

Debattörerna: Vårdcheferna känner ingen empati för patienterna – och personalen står inte ut

Foto: JOHNÉR
Men att berätta för Bertil, 78 år, att det blir ingen operation denna vecka heller, att vecka efter vecka säga det, står man inte ut med i längden. Då lämnar personalen hellre vården, skriver Åke Andrén-Sandberg och Leif Ryd.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. En industriledare har uttalat sig. Lakoniskt undrar han vad han får för alla miljoner han betalat in till stadskassan i skatt. För litet, uppenbarligen, och därför tycker han det är ok att gömma undan litet i ett skatteparadis. Samhället är indignerat!

Även om inget olagligt har skett så menar man att det finns en etik och en moral i detta. Alla måste bidra efter förmåga. Men Leif Östling har faktiskt en poäng. Där finns etik och moral i frågan – åt omvänt håll.

Bertil, 78, som vi nyligen läst om i media, fick inte så mycket för pengarna.  Han har cancer i bukspottskörteln men fick gå och vänta på behandling över en hel sommar tills cancern inte längre gick att bota. Vad är etiken och moralen i detta?  Ansvarig skyller på personalbrist. En chef låter meddela, från sitt semesterboende, att man har arbetat intensivt på att lösa detta ända sedan i maj.

Varför är inte denna chef på barrikaderna? Varför sliter han inte själv? Varför går inte sjukhuset i ”stabsläge” som vid en stor olycka? Ett dussin patienter som satt fast i operationsköer under semesterperioden med en sjukdom som kanske snart blir obotbar kunde väl motivera en kraftfull insats i storlek som om en buss kört omkull? Från semesterboendet?

Nä, för chefen kan inte. Chefen är inte längre en som vet vad han talar om i verkliga vård- och behandlingsfrågor. Chefen är administratör och arbetar med penna och papper och med pratkvarnen. Det kallas för NPM, New Public Management, och innebär att chefen skall fjärmas från ”golvet”.

I den mån han eller hon är läkare eller sjuksköterska, så skall dessa omskolas. De skall/får inte längre ha kontakt med vården, till exempel arbeta liten aning deltid på golvet, själva engagera sig, för att hålla kontakten. Nej de skall försvinna upp i ett glastorn av möten och sammanträden. 

Efter några år i den situationen så tappar chefen kontakten med verkligheten. Han eller hon är dessutom snart obrukbar ”på golvet” – och sitter därmed gisslan. Om beslut ännu högre uppifrån känns etiskt och moralist oförsvarbara att genomföra så byts chefen ut och då har han eller hon inte längre något jobb. 

Då kan man ta semester när det kärvar som värst. Sannolikt vet de nog hur det ligger till, men de känner inte! Ingen empati eller ansvar för den enskilda människan – patienter eller anställda. Ingen kontakt med vibrationerna i verkligheten.

Då kan man uttala det som en framgång att Sverige i somras ”bara” behövde skicka fyra havande kvinnor utomlands för att föda. Välfärdsstaten Sverige, med ett av världen högsta skattetryck kan inte ens klara av sina födande kvinnor. Det anordnas kurser i ”bilbarnafödande”.

Detta är pinsamheter bortom all rim och reson.  Varför reagerar ingen?  Var har den etiska kompassen tagit vägen eller har etikkompassen blivit så liten att den inte längre syns?

För själen i sjukvården är mötet mellan människor. Vårdgivare och vårdtagare. Det behövs egentligen bara en undersökningsbrits så att man kan ha ett samtal och utföra en kroppslig undersökning. Verkar man i de opererande specialiteterna, och i de flesta andra med, behövs det numera litet mer. Men det behövs inte egentligen ett skrytbygge för 62 miljarder, kostnader som för lång framtid kommer att kannibalisera på sjukvårdens enda verkligt kritiska resurs, personalen. För grunden kvarstår: Samtalet.

Och samtalet tar tid. Den informativa överföringshastigheten i samtalet är ungefär 4 bytes i sekunden. Inte 4 kB, utan 4 ynka bytes. Så har det varit i 1 000 år och så kommer det vara i 1 000 år till. Man kan inte prata snabbare. 

Den tiden vill man inte längre unna dem inom sjukvården. 

Där är skälet till personalflykten i sjukvården.  Det är mycket tal om löner.  Javisst, många löner för ansvarsfullt arbete är usla. 

Men att berätta (långsamt, 4 bytes, och se honom i ögonen) för Bertil, 78 år, att det blir ingen operation denna vecka heller, att vecka efter vecka säga det, står man inte ut med i längden. De, sköterskorna och läkarna, vet ju att det med viss sannolikhet är en dödsdom de meddelar. Det går fullständigt på tvärs mot etiken och moralen dessa anställda har utbildats till, ja vuxit upp med från barnsben, för det är ju därför de har valt att arbeta i vården.

Och att skicka hem nyförlösta, möjligen spruckna mammor, dagen efter. Och att skjuta upp höftledsoperationen ytterligare en gång. Och assistansbarnen …

Listan är lång. Vad får man för pengarna?

Hellre än att bli fullständigt avtrubbade väljer många att göra annat, till exempel köra lastbil i gruvorna i Norrland, stafettarbeta eller åka utomlands.  Där är de inte fångade i ett felstyrt system – och i Danmark eller Norge opereras cancerpatienterna mycket snabbare.


Åke Andrén-Sandberg, professor emeritus i kirurgi vid KI
Leif Ryd, tidigare verksamhetschef, Ortopedkliniken, Karolinska sjukhuset. Tidigare professor i ortopedi vid KI


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.