ÅSIKT

Vi fick 24 år tillsammans

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Candrahs vän: Att vara där när en person man älskar tar sitt sista andetag känns på djupet

Foto: ”Jag är tacksam, lättad och glad,” skriver Jennie om att vännen Candrah Löfgren fick avsluta sitt liv under värdiga former.

”Så mycket vi tar för givet och ser som självklart. Så ofta vi glömmer att vara tacksamma. För livet, för hälsa och för varandra. Men när förlusten är ett faktum, då förstår vi att värdera och prioritera rätt. Vi tar tillvara på den sista tid vi har tillsammans. ”Så formulerade jag mina tankar en dag i april, när jag var i Stockholm för att träffa Candrah.

Vi fick 24 år tillsammans. Men vänskap mellan två personer upphör inte bara sådär, för att den ena dör. ”Alltid och för alltid,” sa vi till varandra, och jag tänker på den dikt av Henry Scott Holland som Candrah hade på väggen hemma:

Döden betyder ingenting.

Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.

Jag är jag och du är du.

Allt det vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Det gör ont att förlora en vän. Men det gör också ont att stå bredvid och se en vän lida så som Candrah upplevde att hon gjorde mot slutet.

Jag är därför tacksam, lättad och glad för hennes skull. Tacksam för att hon var tacksam. Lättad för att hon var lättad. Och glad för att hon var glad.

Hon var så trygg i detta beslut. Så lugn och så fridfull ”ända in i själen”, som hon själv uttryckte det. Och ända in i sista sekund. Man kunde nästan ana ett leende på hennes läppar när hon somnade. Det var en fin stund. Men också en oerhört smärtsam stund. Jag förvånades själv över att jag reagerade så starkt där på sjukhuset. Jag, som vetat om detta så länge, borde väl ha bearbetat färdigt mina känslor i förväg, tänkte jag. Men så fungerar det uppenbarligen inte. Att vara närvarande när en person man älskar tar sitt sista andetag känns på djupet, hur förberedd man än tycker att man är. Mina tårar lät sig inte hejdas. Inte då, och inte heller nu när jag skriver detta, trots att Candrah sa att jag inte skulle gråta.

Tre ord fick sammanfatta vad jag kände när jag lämnade Stockholm på kvällen den 5 maj: ”Omtumlande. Overkligt. Obeskrivligt.”

Det var en märklig dag.

Vad som egentligen blev sagt i de sista minuterna vi hade för oss själva minns jag knappt. Men jag vet att jag frågade Candrah om hon inte var nyfiken på vad som väntade henne nu. Det var hon, och svaret fick mig att le bakom tårarna. Hon ville träffa sin Magnus såklart. ”Lillebror”.

Jag väntar på dig, för en kort stund. Alldeles i närheten, skriver Henry Scott Holland i sin dikt. Och jag hoppas innerligt att vi får mötas igen, i ett liv där sjukdom och smärta inte längre existerar.

Att livet är orättvist kan nog de flesta hålla med om. Och att drabbas av sjukdom på det sätt som Candrah drabbades är orättvist om något. Men hon förhöll sig till det på ett nästintill ofattbart sätt. Jag hörde henne aldrig uttrycka bitterhet eller klaga över sin situation.

Hon var nöjd, jämförde inte sitt liv med andras och fokuserade inte på de hinder och svårigheter som fanns. I stället såg hon möjligheterna att på olika sätt trotsa dem. Glad och positiv, envis och stark, med bus i sinnet som barn och med glimten i ögat som vuxen, levde hon livet så länge hennes kropp och psyke orkade. Och faktiskt längre än så. Ingen kan säga att hon inte har kämpat tillräckligt och få människor kan verkligen förstå vad det är hon kämpat med. Beundransvärd är hon!

Men mot slutet gjorde livet ont. För ont. Och Candrah visste att hennes tillstånd gradvis bara skulle försämras. Hon ansåg sig ha levt ett värdigt liv i 32 år och ville få avsluta det innan det övergick till att bli ovärdigt. Att ifrågasätta detta vore inte kärlek!

Men frågan om dödshjälp är komplex. Spontant skulle jag svara att jag är emot – i de flesta fall. Men när det den här gången handlade om Candrah kände jag inte minsta tveksamhet. Jag har full förståelse och respekt för det beslut hon fattade. Enligt min åsikt hade det varit inhumant att neka henne den hjälp hon bad om. Men ingen nekade henne. Hon fick rätt.

Och Candrah avslutade sitt liv med samma ord som Henry Scott Holland avslutade sin dikt: Allt är bra.

Jag känner tomhet och saknad. Men så fint ändå, allt vi har fått uppleva tillsammans.

Vila nu min vän. I ljust minne bevarad.

Jennie

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle