Debatt

Ge Denis Mukwege Nobels fredspris

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Berthil Åkerlund: Alfred Nobel skulle ha gillat den kongolesiske läkarens modiga gärning

Denis Mukwege. FOTO: AFP / HANDOUT / RIGHT LIVELIHOOD AWARDS / STINA BERGE.

I morgon, fredag, får vi veta vem som i år tilldelas Nobels fredspris.

Det är antagligen världens mest prestigefyllda utmärkelse och samtidigt en av de mest omdiskuterade. På senare år har den norska Nobelkommittén förvånat världen i valet pristagare, i synnerhet 2009 när Barack Obama tilldelades utmärkelsen. Han hade varit president i nio dagar när nomineringstiden gick ut och fick priset för sina extraordinära insatser för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan folken. Och förra året överraskade kommittén genom att ge EU priset – och detta när unionen var inne i sin värsta ekonomisk kris och stod närmare en splittring än en expansion.

Båda utnämningarna låg i linje med varandra. Kommittén uppmuntrade och stödde mer än premierade. Man ville helt enkelt hjälpa goda intentioner på traven genom att förläna dem Nobelprisstatus. Men sett i ljuset av vad Alfred Nobel skrev i sitt testamente så var det knappast relevanta val. Han var tydlig med villkoren för priset. Han skrev att priset skulle gå till den som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser. Det är krav som rimmar illa med en president som låter bomber falla över Afghanistan eller en union som väcker en sådan vrede att den leder till kravaller där människor dör.

Nobel avsåg otvetydiga resultat, inte goda avsikter. Och han hade inte insatser av humanistisk karaktär i åtanke. Att hjälpa människor i nöd eller driva människorättsfrågor var inte tillräckligt. Nej, priset var avsett för enskilda eller organisationer som hade fred som högsta mål och med icke-våldet som ideologisk bas. Att kompromissa och se våldet som en undantagslösning var uteslutet i det tankemönster som Nobel följde.

Det är sant att världen har förändrats sedan Nobel skrev testamentet. Fredsbegreppet är vidgat och idag ser vi såväl utbildning som trädplantering som fredsstimulerande åtgärder. Men det är förebyggande insatser, vi utgår från att barn med utbildning blir kloka och eftertänksamma vuxna och att stora växande skogar förhindrar ökenutbredning och därmed krig om krympande odlingsmark och vattentillgångar.

Jag har i två år kunnat följa en av årets fredspriskandidater nära genom arbetet med en bok. Den kongolesiske gynekologen Denis Mukwege är världsbekant för sitt arbete med våldtäktsoffer i det krigshärjade östra Kongo. Han och personalen på Panzisjukhuset har behandlat över 35 000 kvinnor som utsatts för grovt sexuellt våld och han har – med egna händer – utfört 6000 operationer av illa sargade underliv. I frustration över vad han dagligen tvingas se har han blivit de kongolesiska kvinnornas röst i världen. Han har i över tio år vädjat till det internationella samfundet om att ta ställning mot det fruktansvärda som sker i regionen och har med det utmanat ett flertal militära grupper och landets politiska ledning.

Denis Mukwege nominerades till Nobels fredspris första gången 2009 och har sedan dess framstått som en stark kandidat – dock med undantag av 2012. När tre kvinnor, varav två från Afrika, fick priset 2011 tycktes hans namn vara förbrukat för en lång tid framåt. De kvinnorättsfrågor som dr Mukwege velat lyfta täcktes i mångt och mycket in av de pristagarna.

Men det som hände förra året ändrade perspektivet. Han utsattes för mordförsök i hemmet, överlevde med hårsmån och lämnade Kongo tillfälligt. Efter två och en halv månad var han tillbaka och fortsatte sitt arbete. Han bor nu på sjukhusområdet och skyddas - lite grann mot sin vilja - av beväpnade vakter.

På frågan om han inte återvände för tidigt – med risk för att attackeras på nytt – svarade han utan att tveka: ”Tror ni att jag har något val! Det är här jag ska vara, det är mitt kall.”

Det vore ytligt att se Denis Mukwege enbart som läkaren som tar parti för Kongos utsatta kvinnor – även om det är stort nog. Men här finns så mycket mer – en kompromisslöshet och en idealitet som vi känner igen från Desmond Tutu eller varför inte från Martin Luther King. Denis Mukwege är en person som förkroppsligar det efterkoloniala Kongo och det finns knappast en konflikt eller ett krig som han inte har en personlig erfarenhet av. Han var fem år när han mötte våld första gången och vid nio års ålder såg han människor skjutas framför ögonen på honom. Vid tolv års ålder ödelades hans hem av en bomb och långt senare i livet, som chef för ett bergssjukhus, skulle han förlora både patienter och arbetskamrater i en massaker som blev början på ett krig.

Parallellt med alla dessa upplevelser har pacifismen slagit rot och vuxit sig stark i honom. Denis Mukwege har upprepade gånger försökt kommunicera det mänskliga lidandet i östra Kongo med president Joseph Kabila. Han har också velat skapa en dialog om de militära konflikterna i området, men presidenten har konsekvent avvisat propåerna. Dr Mukwege har å sin sida inte vikit en tum från sin tro på icke-våldet och ser sitt sjukhus som mer än en vårdinrättning. Han betraktar det som en grogrund för freden, en plats där människor med skilda bakgrunder och stamtillhörigheter kan samlas och förenas – i smärtan.

Världen förväntar sig nog att den norska Nobelkommittén i år putsar på anseendet och det kan den faktiskt göra genom att tilldela dr Denis Mukwege priset. Han är en kandidat som, med utgångspunkt från testamentet, helt och fullt skulle ha gillats av Alfred Nobel.

Berthil Åkerlund

Journalist och författare

Publisert: