ÅSIKT

En helt rimlig dom i HD

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Madeleine Leijonhufvud: Lagstiftningen borde inrikta sig på att skydda verkliga barn mot sexuella kränkningar

Madeleine Leijonhufvud

I sin (i huvudsak) friande dom i Manga-målet sätter Högsta domstolen gränser för barnpornografibrottet på ett sätt som i sak måste anses väl motiverat. Det innebär inte att tingsrätt och hovrätt ”dömt fel”. Så som förbudet mot innehav av barnpornografi utformades när det efter stora strider i slutet av 1990-talet äntligen infördes (Sverige var sist i Europa med undantag för Albanien) fick det en olycklig och onödigt vid utformning. Den skulle inte bara omfatta bilder på verkliga barn med pornografiskt innehåll utan även teckningar med sådant innehåll. Hur detta straffansvar förhöll sig till den grundlagsskyddade yttrandefriheten blev inte klarlagt.

Genom Manga-domen underkänner Högsta domstolen delvis den utformning som riksdagen gav förbudet. Det gör domstolen genom en hänvisning till regeringsformen, grundlagen som sätter gränser för strafflag och annan lag.

Så här resonerar HD i sin pedagogiskt välskrivna dom:

Barnpornografibrottet i brottsbalken omfattar både verklighetstrogna teckningar och sådana som framställer fantasifigurer. Mangateckningarna i målet är med ett undantag inte verklighetstrogna avbildningar av barn. Intresset att skydda barn är därmed uttunnat och håller inte för en prövning mot reglerna i regeringsformen om hur yttrandefriheten får begränsas. Straffbestämmelsen måste därför tolkas så att den inte omfattar innehav av dessa teckningar.

I detta fall är det alltså vår egen konstitution, vår regeringsform, som sätter gränser för vad en av riksdagen beslutad lag får innefatta eller, med andra ord, hur en straffbestämmelse ska tolkas. I ett annat uppmärksammat mål, det s.k. Åke Green-fallet, var det en annan övergripande reglering, nämligen Europakonventionen (som sedan år 1995 utgör svensk nationell lag) som satte en sådan gräns, i det fallet för straffansvaret för hets mot folkgrupp. I Manga-domen behöver HD inte undersöka hur det där aktuella straffbudet förhåller sig till Europakonventionen eftersom redan regeringsformen sätter gränsen och medför att åtalet ska ogillas.

Hit kommer HD med ett resonemang i tre led:

Skulle en fällande dom Innebära en begränsning av yttrande- och informationsfriheten? Svaret är ja.

Då krävs enligt regeringsformen att begränsningen har skett genom lag. Det har den – straffbudet om barnpornografi rymmer enligt sin lydelse teckningar som de aktuella. Men begränsningen

måste också tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Ändamålet med barnpornografibestämmelsen, att skydda barn och unga, är utan tvivel ett skäl som tillåter att yttrandefriheten inskränks. Men då får begräsningen inte gå utöver vad som är nödvändigt med

hänsyn till detta ändamål – den så kallade proportionalitetsprincipen. Det är på den punkten som HD sätter

ner foten.

När straffbestämmelsen kom till åberopades som skäl att barn ska skyddas mot möjliga bakomliggande övergrepp och att barnpornografiska bilder kan användas för att förleda barn att delta i sexuella handlingar, men det hävdades också att man behövde ett skydd mot de kränkningar av barn i allmänhet som barnpornografiska framställningar innebär.

Det är på dessa punkter som HD underkänner straffbestämmelsen:

”Att det över huvud taget förekommer pornografiska teckningar med motiv som kan föra tankarna till barn är knappast en sådan kränkning av barn i allmänhet att det motiverar den förhållandevis långtgående inskränkning i yttrandefriheten och informationsfriheten som det skulle innebära om orealistiska sådana teckningar utan undantag kriminaliserades. Inte heller det skäl som består i att man vill undgå risken för att barn ska kunna förledas att delta i sexuella handlingar motiverar en

sådan begränsning.”

Därmed friar HD mannen från ansvar för 38 av de 39 teckningarna. En teckning anses verklighetstrogen, men HD friar också för den med hänvisning till att lagen gör undantag för

gärningar som med hänsyn till omständigheterna är försvarliga. De omständigheter som HD hänvisar till är att den tilltalade bott i Japan i många år, är expert på japansk kultur (dit mangateckningar anses höra) och i många år arbetat som översättare av mangaserier. Innehavet av en enda i sig straffbar

teckning anses därmed försvarligt.

Utgången är enligt min mening rimlig – och alltså skickligt motiverad rent juridiskt. Frågan är vad den betyder för framtiden. Har gränserna för tillåtet och otillåtet blivit klarare? Nya tolkningsuppgifter har skapats, nu ska åklagare och domstolar dra slutsatser från denna dom till andra fall.

Försvarlighetsundantaget har inte kommenterats med några mer övergripande formuleringar utan gäller strikt den nu åtalades situation. Vad som blivit klart är att icke verklighetstrogna teckningar, som har stark förankring i en kultur (som här den japanska) inte omfattas av straffansvaret. Mer generellt kan domen dessvärre inte tolkas.

Därmed finns fortfarande ett behov av att se över denna lagstiftning. Den borde enligt min mening från början ha inriktats på att skydda verkliga barn mot sexuella kränkningar, inte att skydda oss alla från stötande företeelser. Istället för att som nu beteckna och systematisera brottet som ett brott mot allmän ordning (BrB 16 kap.) borde kriminaliseringen finnas bland sexualbrotten, som ett slags häleribrott (efterföljande delaktighet) till det sexualbrott mot barn som bilden återger (oftast ett övergrepp, som minst ett utnyttjade av barnet för posering). Bevisproblematiken kan hanteras som vi gör när det gäller just häleri: den som under vissa omständigheter tar befattning med

vad som skäligen kan antas vara stöldgods döms för häleri, trots att det inte säkert gått att fastställa att det var fråga om stöldgods.

Då blir det här straffansvaret vad det bör vara: ett viktigt led i samhällets skydd av barn mot sexuella övergrepp.

Madeleine Leijonhufvud