Debatt

Det är inget chict med att skilja sig

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Göran Hägglund (KD): Feministerna har fel - viktigast att hjälpa par hålla ihop

Göran Hägglund
Göran Hägglund

Förra året genomfördes 23 388 skilsmässor i Sverige. Naturligtvis vet ingen exakt vad som döljer sig bakom den siffran. Flera av skilsmässorna var säkert nödvändiga, en konsekvens av olösliga konflikter eller en kärlek som helt enkelt tagit slut. Men jag är samtidigt säker på att flera av äktenskapen hade kunnat räddas.

Sedan 1995 är kommunerna skyldiga att hjälpa till med äktenskapsrådgivning när så önskas. Hjälpen kan se ut på många olika sätt. I vissa fall handlar det om så kallat reparationsarbete, alltså att krisande par får hjälp att gå vidare tillsammans efter någon svår konflikt. Det kan också handla om att identifiera problem och hitta vägar runt dem. Även par som beslutat sig för att gå skilda vägar kan få hjälp, för att separationen ska bli så smidig som möjligt för dem och för eventuella barn. Den här hjälpen efterfrågas och uppskattas uppenbarligen av många. Under 2010 deltog 60 000 svenskar i 109 000 rådgivningssamtal. Relationer kunde räddas, skilsmässor undvikas.

Det kan vara värt att stanna upp och fundera över de här siffrorna, inte minst när kvällstidningar erbjuder skilsmässoguider och feministiska författare skriver böcker om skilsmässan som chict livsstilspolitiskt projekt. Skilsmässor är vanliga, men de flesta kämpar för att undvika dem. Annars hade inte trycket hos äktenskapsrådgivarna varit så hårt. Folk ber om hjälp att hålla ihop – inte om skilsmässoguider.

Det finns goda skäl att fortsätta erbjuda den här formen av stöd. De äkta par som årligen ber om hjälp med sitt äktenskap är inte bara två enskilda vuxna, de är också föräldrar till tiotusentals barn. För barnen betyder en skilsmässa ofta mycket oro och en stor omställning. Vi vet att vart femte samtal till BRIS kommer från barn som är oroliga över föräldrarnas konflikter eller över förestående skilsmässor.

Det är inte politikens sak att avgöra hur människor ska hantera sina familjerelationer. Men att kommunerna ska erbjuda stöd och hjälp till krisande makar är för mig lika självklart som att de ska erbjuda exempelvis friskvård och annan rådgivning till enskilda personer. Och den hjälpen måste, precis som vård, kunna erbjudas snabbt.

I Stockholms kommun har vi klarat av att få bort köerna till äktenskapsrådgivningen. 2009 infördes en kundvalsmodell i äktenskapsrådgivningen, och sedan dess har antalet par som fått hjälp nästan fördubblats. Men på många håll i Sverige ser det inte lika ljust ut. Barnombudsmannen har tidigare slagit larm om köerna, och om hur barn riskerar att komma i kläm. Därför måste det stockholmska framgångsexemplet exporteras till andra kommuner.

Vi talar ofta i Sverige om behovet av att hålla ihop samhället. På den punkten brukar partierna vara överens, även om de naturligtvis har lite olika ingångar. Vi kristdemokrater betraktar de små frivilliga gemenskaperna, som familjen, som samhällets minsta och viktigaste byggsten. Ett fungerande samhälle kräver fungerande familjer.  Vi kan aldrig garantera att alla familjer lyckas hålla ihop, men vi kan garantera hjälp och stöd för dem som trots tuffa utmaningar ändå väljer att försöka. Och vi kan lindra smällen när deras ansträngningar inte räcker. Det är för mig en grundläggande välfärdsfråga.

Kvällstidningarnas skilsmässoguider i all ära, men för oss kristdemokrater kommer hjälpen till dem som vill rädda sina relationer alltid att komma först.

Göran Hägglund

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt

/

Familj

ÄMNEN I ARTIKELN

Familj