ÅSIKT

Regeringens sena agerande kostade liv

Foto: TIDEN AVGÖRANDE Sveriges ambassadör i Thailand Jonas Hafström och svenske läkaren Charles Randquist på Bangkok Phuket Hospital, där Randquist ryckte in som volontär efter flodvågen. – Det är kränkande att höra att inga svenskar har avlidit på grund av regeringens och myndigheternas bristande handlingskraft, skriver Charles Randquist.
DEBATT

Plastikkirurgen Charles Randquist opererade svenskar i Thailand efter katastrofen.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Han avfärdar dem som säger att myndigheternas långsamma agerande inte kostat några svenska liv.

– Om liv eller död ska vara norm för kvalitet kan jag bara tolka detta som total brist och insikt om vad en försening på tre–fyra dygn inneburit, skriver han.

Sedan jag kom hem från Thailand i söndags har många frågat mig om jag tycker att vi svenskar är flata och rädda för att ta egna initiativ. Något som har debatterats i media.

Ingen av de svenska volontärer jag mötte i Thailand uppvisade något av detta. Tvärtom hade de en glöd och en styrka jag aldrig tidigare upplevt. Alla hade målet att osjälviskt hjälpa sin nästa.

Så varför dessa frågor? Vem har uppvisat flathet? Vem skulle känna sig trampad på tårna om någon tagit ett initiativ? Om inte det svenska folket uppvisat denna flathet, är det då våra beslutsfattare man åsyftar? Om så är fallet torde frågan vara: Varför är dom inte som svenska folket!

Det stora problemet med den ödesdigra flodvågen i Thailand var att ingen agerade direkt, tog över ansvaret och bestämde. Huruvida det ansvaret ligger på Göran Persson, Laila Freivalds eller på den svenske ambassadören Jonas Hafström (som var på plats och hade kunnat agera utifrån sitt mandat, men inte gjorde det) – det kan jag inte säga.

Jag är inte rätt person att bedöma vem som gjort rätt eller fel.

Men i en katastrofsituation kan man inte diskutera, man måste agera. Skadade behöver bli omhändertagna så snart som möjligt. Det handlar om att rädda liv, och tidsfaktorn är den viktigaste parametern. Risken för såväl fysiska som psykiska men ökar exponentiellt inom 24 – 72 timmar, om inte den skadade får rätt vård.

De första svenska ambulansflygen med sjukvårdspersonal kom fram sex dygn efter jordbävningen!

Jag var i Thailand på semester och kom som frivillig kirurg till Bangkok Phuket Hospital i Phuket tre dygn efter katastrofen. Då hade mer än 2 400 patienter redan sökt sig dit. Vissa skadade svenskar hade redan på ett föredömligt sätt blivit opererade av thailändska läkare medan andra på grund av tidsbrist inte ens hade fått sina sår och skador rengjorda.

De flesta uppvisade mjukdelsskador på ben och armar efter att ha slungats runt av vattenmassorna. Många hade blivit skadade när de vadat i kraftigt förorenat vatten och desperat letat efter anhöriga och vänner.

Ett litet sår hos en skadad kan under dessa förutsättningar på kort tid bli så infekterat att amputationer blir nödvändiga. Bakterierna frodas och köttet ruttnar. Lever och njurar kan slås ut och en förgiftning sprida sig i hela kroppen.

Jag och Kennerth Carlsson som är internationell koordinator på Bankok Phuket Hospital upprättade en lista över de svenska patienter som var i behov av akut operation.

Men det var också en ekonomisk fråga för sjukhuset. Någon måste betala. Tyska patienter hade redan fått klartecken från sin regering. Men svenska UD hade ännu inte gett klartecken.

Samtidigt som vi diskuterar problemet kommer utrikesminister Laila Freivalds till sjukhuset.

Stefan Amér, Freivalds politiske sakkunnige, är läkare i botten och förstod allvaret och vikten av att få operera. Han var såsom UD-representant samt kollega ett stort stöd under de dygn vi arbetade sida vid sida. Efter ett kort möte gavs de ekonomiska garantierna utan diskussioner. Då de lokala thailändska läkarna var helt slutkörda erbjöd jag mig att operera och fick klartecken från UD.

Klockan två på morgonen torsdagen den 30 december hade vi samlat ett team på fem volontärer, Stefan Amér från UD, professor Bertil Hamberger från Karolinska sjukhuset, anestesisköterska Karin Lundberg och Kennerth Carlsson, och kunde börja operera.

Det handlade om att ta bort sjuk och död vävnad och rengöra de variga såren. På sju timmar hade vi opererat 14 patienter samt ordnat fram ett norskt sjukvårdsplan så att patienterna kunde flygas till Sverige.

Trots att vi fick möjlighet att hjälpa kändes det inte bra alla gånger. Jag ogillade en del saker jag såg och upplevde. Det fanns inget omhändertagande, människor kunde sitta i flera dagar utan att få svensk hjälp.

Det hände att patienter som skulle flygas hem blev avbokade, utan att någon visste varför.

Olika organisationer på plats hade motstridiga intressen.

Den stora frågan kvarstår: Varför tog det så lång tid att ge människor den hjälp de behövde? I en katastrof av den här omfattningen kan det hänga på timmar för att rädda männi-skors liv och framtida hälsa.

Det som hade kunnat göras bättre i ett akut skede var:

?Det hade behövts svenska läkare, sköterskor, psykologer och poliser. Den kompetensen fanns redan i Thailand, och många ville hjälpa till. Det hade räckt med ett sms och en samlingsplats så hade vi kunnat koordinera hjälpstyrkor.

??Ett fältsjukhus. Trots att de thailändska sjukhusen gjorde en fantastisk insats måste man förstå att det var en övermäktig uppgift att ta hand om alla de chockade skadade som behövde hjälp akut. Att förlita sig enbart till deras sjukvårdsresurser var orättvist mot både dem och oss.

?Man missade att ställa sig frågan: Hur får vi hem dem som är för sjuka för att transporteras? Att skicka sjukvårdspersonal, med uppgift att bedöma om patienterna är friska nog att kunna åka hem, utan att samtidigt förvissa sig om att det finns tillräcklig vård åt de alltför sjuka, är ett moment 22.

??Jag hade önskat en större re-spekt för de utbildade svenskar som ville hjälpa. Det fanns tyvärr en ”von oben-attityd” till kompetensen hos de människor som inte tillhörde en organisation. Yrkesskicklighet avtar inte med avståndet från Sverige.

Jag kände mig otillräcklig och frustrerad över all den sorg och smärta jag mötte, alla de öden jag tog del av. Att inte kunna hålla handen, prata och trösta när jag såg människor lida. Jag försökte göra det jag är bäst på, att operera. Allt det andra, som också är en del av mitt yrke, fallerade jag tyvärr i, något som plågar mig.

Att sedan komma hem och höra regeringens utredare säga att inga svenskar avlidit på grund av regeringens och myndigheternas bristande handlingskraft är kränkande, när man sett allt lidande på plats. Änglarna var hos mig och min familj, hade vi varit i Kao Lak ett dygn tidigare än planerat hade vi kanske funnits på listan av döda eller saknade såsom är fallet i dag med flera av mina vänner och vänners anhöriga.

Om liv eller död

ska vara norm för kvalitet kan jag bara tolka detta som total brist och insikt om vad en försening på tre–fyra dygn inneburit för de fysiskt och psykiskt traumatiserade, ledsna och förtvivlade svenskar som drabbades av denna olycka.

Charles Randquist (Specialist i plastikkirurgi)